”Kenneths stora sociala förmåga och patos för människor förde in honom på en ny yrkesbana”

Vi träffades när jag började arbeta på Radiovaruhuset i Spånga där Kenneth redan var anställd. Vänskapen fördjupades snabbt när våra respektive sambor, Doris och Anne-Lee, också klickade bra.

Bara efter några år dock bestämde sig Kenneth för att med Doris flytta ner till hennes uppväxttrakt utanför Berga i Högsby kommun. Detta förde honom ännu längre bort från den älskade hembygden Nikkala Haparanda, men med sin stora sociala förmåga och lätthet att skapa kontakt med nya människor var detta aldrig något problem för Kenneth utan bara en källa till ny erfarenhet och glädje.

Anpassningen till trakten gick också smidigt via Doris många släktingar och vänner samt en bra arbetsmarknad i och kring Oskarshamn, och där en anställning på Scania snabbt blev klar.

En god arbetsmarknad kompletterades av ett bra utbud av bostäder och snart köpte och flyttade de in i det stora tidigare skolhuset i Basebo, några kilometer utanför Berga, tillsammans med nyfödda dottern Jenny och katten Sussie. Detta skulle komma att bli hans hem ända fram till i dag. Här skulle Kenneth också se sin andra dotter Jeanette växa upp och här fick han möjligheten att utöva sitt stora intresse – musiken. Otaliga har de varit, de mindre och större festerna, och de många orkesterrepetitioner som hållits i husets stora skolsal. Länge ska bygden också minnas de välbesökta årliga musikkonserter som hållits på platsen under sommartid.

Kenneths stora sociala förmåga och patos för människor förde in honom på en ny yrkesbana, vilken han varit trogen ända sedan dess. Inom omsorgsverksamheten i Högsby kommun blev han snabbt en uppskattad medarbetare och kollega, och i dag sörjd och saknad av många.

Kenneths och Doris flytt inspirerade även mig och Anne-Lee, och i ungdomlig frihet följde vi efter för att bosätta oss i Oskarshamn 1980. Under vår tid där hann också vi få två barn och jag minns fortfarande våra och Kenneths döttrars förvåning och besvikelse när de efter ett tag kom till insikt att ”de faktiskt inte alls var kusiner”! Så goda relationer hade vi haft mellan familjerna att detta hade varit deras tanke.

Ödet förde i slutet av 1980-talet mig och min familj vidare till Gotland och Visby och på en fortsatt livsresa som inte hade blivit densamma utan den inspiration, den omtanke och de goda exempel Kenneth bestått med. För detta är jag min vän evigt tacksam!

Jan Erik Dackmar