GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

”Harald, som blev min vän för resten av livet, hade den nödvändiga känslan för en bra dagstidnings behov av att vårda flera språk samtidigt”

Harald Ekman, Linköping, har avlidit nyss fyllda 95 år, närmast sörjd av sin son publicisten Per med maka tv-producenten Ann Victorin och deras barn Sam och Maja.
Harald Ekman blev 95 år.
Harald Ekman blev 95 år.

Bilden av snickarsonen Harald Ekman följer den jordnära banan för en typisk hembyggd landsortsjournalist i efterkrigs-Sverige. Fostrad i yrkets elementa på barndomsstadens Oskarshamns-Nyheterna och Östra Småland i Kalmar, sedan steget till två lika hårt kämpande s-blad i Östergötland, redaktionssekreterare på Östgöten i Linköping under tio år och därefter på Folkbladet i Norrköping.

1969 förstod äntligen borgerliga Östgöta Correspondenten att lägga beslag på denna slitvarg som chef för korrekturet, senare uttalat som tidningens högste språkvårdare. Där under åtta lyckliga år på 1980-talet lärde jag känna denna verserade bildade man, en klippa till medarbetare om man som jag ser det goda språket i en tidning som dess adelsmärke, dess levande mentala infrastruktur.

Harald, som blev min vän för resten av livet, hade den nödvändiga känslan för en bra dagstidnings behov av att vårda flera språk samtidigt – det må gälla ledarsidans distinkt pålästa allvar, kultursidan med dess utforskande av fantasin i tillvaron eller sportredaktionen i dess jakt på det senaste tidstrogna uttrycket. Kring detta vägande av ord och metaforer, av proportionerna i bygget av en artikel kunde man föra spännande samtal med honom, stående med korret i näven på tröskeln till sätteriet och en deadline. Jag inbillade mig i slika stunder att tilltalet i en dominerande tidning ägde sin alldeles egna uppfostrande kraft, detta innan vi ännu mött det verbala övervåldet i de sociala medierna.

In i det sista, trots sviktande syn och sorgen över korrekturläsningens moderna förfall fullföljde han liksom sitt medborgerliga uppdrag lusläsande Corren och DN. Jag utnämner honom härmed postumt till bygdens mest välorienterade kritiskt granskande hedersmurvel, det tryckta Ordets gamle riddare.

Bertil Torekull, chefredaktör Östgöta Correspondenten 1981–1989

Läs mer