”Han var, med ett nu kanske föråldrat uttryck, en vänsäll man, som vi kommer att sakna”

Sällskapet Erik Johan Stagnelii Vänner sörjer sin förre ordförande Leif Stille som avled för en kort tid sedan i sviterna av den sjukdom som han kämpade med mot slutet. Det var sjukdomen som i år tvingade honom att avsäga sig ett annars självklart omval som vårt sällskaps ordförande. Så länge det var möjligt ledde han nämligen sällskapets verksamhet med mjukhet och konsekvens, alltid bistådd av sitt encyklopediska vetande.

Med höga akademiska examina i såväl filosofi som juridik och teologi hade han en nästan medeltida bredd i sitt vetande, något som kom vårt sällskap väl till godo. Det var en fröjd för likasinnade, främst naturligtvis jämnåriga, att kasta intresserade blickar på böckerna i hans stora bibliotek. Där fanns klassikerna inom de flesta humanistiska områden och där fanns specialstudier som besökaren inte nödvändigtvis hade hört talas om. Framför allt var det bredden som imponerade.

Leif gjorde sig aldrig bred med sitt stora kunnande, men det fanns där och puttrade inom honom. Det måste ha varit länge sedan som han passerade ”name-dropparstadiet” – om han någonsin hade befunnit sig på den nivån – och trädde in i syntesernas informerade värld.

Uttrycket ”de mortuis nil nisi bonum”, om de döda skall man bara tala väl, kommer vi aldrig att behöva påminna oss om när det gäller vår förre ordförande Leif. Påminnelsen är inte aktuell, eftersom minnet av honom hos oss saknar fläckar. Han var, med ett nu kanske föråldrat uttryck, en vänsäll man, som vi kommer att sakna mycket.

För Sällskapet Erik Johan Stagnelii Vänner

Kenth Jönsson och Anders Marell