"Att stärka tron hos sig själv och andra blev en del av hennes identitet”

Hon var min bästa vän från det vi träffades sjutton år unga. I sommar skulle vi firat guldbröllop. Men det finns en som är större och visare än vi, som sätter gränsen för våra liv. För Marita kunde den gränsen nåtts för tio år sedan. Då var hon en hårsmån från döden. Läkarna meddelade oss att de inget mer kunde göra. Hon hade drabbats av en obotlig sjukdom, som utan undantag ledde till döden inom några månader. Dåliga värden, kramper, hjärtstillestånd och en i sig dödlig tumör, visade tydligt att tiden var nära - när plötsligt allting vände! Till saken hör att vi var många som bett för henne. Vi lever i en tid, när få tror att det finns en Gud som gör under - men under sker ibland inför våra ögon.

Marita var troende. Hon hade växt upp med kristna föräldrar, men tron blev tidigt hennes egen. En levande tro var det hon sökte, en helhjärtad tro som vilar stadigt på vad Gud själv uppenbarat i naturen, bibeln och troende människors liv. Att stärka tron hos sig själv och andra blev en del av hennes identitet, det viktigaste, som gav mening åt livet.

Hon var en lärarsjäl. Sin nyfikenhet på världen, växter och djur, och än mer människor och deras livsvillkor behöll hon hela livet. Och det hon själv lärde sig och fann glädje i ville hon dela med sig av. Hon läste till en fil.kand. i Lund, med etnologi som huvudämne. Hon sommarjobbade på museum och inventerade kvarnar på Öland. Men yrket hon skulle ägna sig åt var att undervisa skolbarn, de flesta åren inom Högsby kommun. Lärarjobbet låg för henne, hon tyckte om barn och behandlade alla sina elever med kärleksfull respekt och omsorg.

Som en lika stor del av sin kallelse såg hon de egna barnen. Att ge dem en trygg start i livet var viktigare än karriären. När de var små pausade hon skoljobbet och passade i stället på att bygga upp den barn- och familjeverksamhet i Ryssby församling, som legat nere en tid. Där kunde hon ha de egna barnen med i grupperna. När hon fick levandegöra bibelberättelser för barnen och tala med dem om allt som hör till den kristna tron, var hon i sitt rätta element.

Marita var en underbar maka, mor och vän, trofast, öppen, glad och positiv, ansvarsfull och förstående, rättvis, rak och rättfram. Med okuvligt livsmod och generös omsorg om alla uppmuntrade och gladde hon många fler än oss som stod henne närmast. Saknaden efter henne är stor, men också tacksamheten för den tid vi fick ha tillsammans - och längtan att få mötas igen hemma hos Gud.

Torbjörn Stille