”Att slå pappa i favoritspelet TP var inte lätt!”

Pappa växte upp på en gård i Svänebo strax utanför Trekanten. På gården, som han senare övertog tillsammans med vår faster, fick också vi barn vara med: i barnvagnen när pappa var föräldraledig, i hölassen när det skördades hö eller i pappas knä när det var dags att tröska. Att fiska kräftor i ån tillsammans i de ljumma augustikvällarna var något vi såg fram emot när sommaren gick mot sitt slut.

När pappa fyllde elva år byttes skolan i Brogården ut mot att åka tåg in till läroverket i Kalmar. Kanske var det tågresorna till skolan som gjorde att pappa som liten ville bli lokförare. Någonstans på vägen ändrade han sina planer och efter studentexamen – den riktiga studentexamen som han gärna lade till – från reallinjen så läste han till veterinär i Stockholm.

Efter veterinärexamen arbetade pappa på olika ställen i landet. När vi åkte på semester i Sverige gjorde vi ofta avstickare för att titta på gods och gårdar där pappa hade varit på sjukresor. Det kändes som om han hittade överallt och han valde allt som oftast en extra vacker väg vid sidan av de stora.

I slutet av 1970-talet landade pappa tillsammans med mamma i Norra Hagby. Vi fick följa med på hans sjukresor på gårdar runt om i Torsås, som till slut blev hans veterinärdistrikt. Vid sidan av detta så hjälpte han gärna vänner och grannar med hundar och katter. Pappa älskade verkligen sitt yrke. Ordet måndagsångest fanns inte, trots att han ofta även hade jour under helgerna. Inte förrän pandemin kom valde han lägga ner verksamheten.

Att slå pappa i favoritspelet TP var inte lätt! Få personer kan stoltsera med den allmänbildning han hade. På sitt speciella sätt var han också mån om att dela med sig av sina kunskaper till oss barn. Han slog in julklappar med chiffer i stället för namnlappar, så att det både skulle bli spännande och klurigt för oss att lista ut vem som skulle få paketet. På femårsdagen fick vi våra första klockor av pappa, och likadant gjorde han sedan med barnbarnen. Med sitt stora tålamod lärde han oss alla klockan. Många kvällar, efter långa arbetsdagar, tillbringade han med att förhöra läxor och utveckla texten – oavsett om det handlade om finska vinterkriget, termodynamik eller Stagnelius.

Pappa var generös och omtänksam. När som helst kunde vi ringa för att få råd, skjuts eller hjälp med en flytt. Delade man en hemlighet med pappa var man säker på att den var i säkert förvar.

Vi saknar hans varma blick och trygga röst men våra ljusa minnen bär vi med oss varthän vi går.

Åsa Dahlberg

Per Dahlberg