”Åke började med fågelskådning som tonåring i slutet av 1940-talet”
Åke Jonsson var föreningen trogen sedan starten 1952. Han var aktiv som styrelseledamot, flitig exkursionsledare och deltagare fram till för ett par år sedan då pandemin gjorde att det blev svårt att umgås.
Åke började med fågelskådning som tonåring i slutet av 1940-talet. Kanske kom det från en naturintresserad morfar, som var trädgårdsmästare på Björnö slott norr om Kalmar. Säkert bidrog också det faktum att familjen tidigt skaffade bokserien ”Djurens värld” i 14 band, vilka flitigt studerades av Åke.
Mitt första möte med Åke var söndagen den 10 maj 1964, då föreningen hade exkursion till Beijershamn. Herr (titel var viktigt, och ändrades från studerande, via herr, till butiksbiträde och slutligen butiksföreståndare) Åke Jonsson var ledare.
Under alla dessa år har jag och föreningen tillsammans med Åke, hunnit med en mängd exkursioner i Kalmartrakten och Öland, men även Skåne, Blekinge, Halland, Tåkern och Danmark har stått på programmet. Det har alltid varit härliga möten med flaggan i topp.
Tillsammans med Åke minns jag riktiga rariteter som kragtrapp i Ottenby (1974), svarthalsad trast i Falsterbo (1994), stäppvipa vid Ekesåkra i Skåne (1995), ringnäbbad mås i Halmstad (1993) och kolymasnäppa i Ottenby (2005).
En heldagstur, vilken blev lite annorlunda, ägde rum lördagen den 6 augusti 1994. Åke, hans maka Eva och jag skådade på södra Öland. Vi hade noterat 99 arter (Åke såg säkert några till), när vi satt vid Seby läge och njöt av den sista smörgåsen. Vi blev då åter påminda om något som stört mig under dagen. Den ständiga uppdateringen på min personsökare (den tidens larmsystem för fåglar) som gällde en stationär tjockfot vid Morups tånge i Halland. Åke tvekade inte en sekund när jag sa, vi åker dit! Direkt satte vi oss i bilen och klockan 17.15 var vi på plats vid Västerhavet. En svårjobbad gosse, den där tjockfoten, men efter en stund visade den sig fint, och då även i flykten. Denna, lite udda fågel, blev för oss alla tre, ett nytt Sverigekryss.
Utöver det vanliga fågelskådandet har Åke gjort andra insatser, till nytta för oss andra skådare. Som exempel kan nämnas byggandet av det första fågeltornet i Bejershamn, tillsammans med Bertil Anderzén, som stod för konstruktionen. Med i projektet var även Kalmar Naturvetenskapliga sällskap och Vickleby gård. Under en av föreningens många exkursioner till platsen, blev deltagarna satta i arbete med att bära fram material till bygget. Detta torn revs när det nya, norra tornet byggdes.
Det som jag nog är allra mest imponerad av hos Åke, är den kulturskatt som utgörs av hans dagboksanteckningar med början tidigt 1950-tal. År ut och år in, fram till sin bortgång noterade han med samma noggrannhet och samma principer sina iakttagelser. Anteckningarna innehåller lokaler, beskrivning av väder, ibland namn på deltagare och kanske någon udda händelse. Men framför allt listor på samtliga arter som noterats vid respektive exkursion. Ett ovärderligt material för oss i Kalmar Ornitologiska förening. Kanske inte när det gäller rariteter, för dessa känner vi till, utan för alla våra vanliga fåglar. De arter som inte fanns i kommunen i mitten av 1900-talet, vandrat in, redan minskat i antal och försvunnit igen. Mycket spännande och värdefull läsning.
Åke har för mig, föreningen och många andra fågelskådare varit en person som vi beundrat för hans stora kunskaper om fåglar och växter. Dessa har han lärt ut till oss och framför allt, ett alltid glatt humör. Vi är tacksamma.
Lars G Petersson
Kalmar Ornitologiska förening
