En gång Blekinges största besöksmål – nu bortglömt och öde
Detta är en historia som tog nästan två år att skriva.
Den handlar om blommor, pengar, byråkrati och envisa gubbar.
Och dyrbara klenoder som försvann ut ur landet.
Men mest av allt om en av landets mest välbesökta turistanläggningar.
I en helt annan tid.
Göljahult • Publicerad 22 oktober 2023 • Uppdaterad 23 oktober 2023

Barometern-OT bjuder på extraläsning

Det här reportaget har tidigare publicerats Blekinge Läns Tidning, en av Barometern-OT:s systertidningar inom koncernen Gota Media.

Blomstergården var en gång en av landets mest välbesökta turistanläggningar. Nu står den forna trädgårdsoasen och förfaller.
Blomstergården var en gång en av landets mest välbesökta turistanläggningar. Nu står den forna trädgårdsoasen och förfaller.Foto: MARCUS PALMGREN
Annons

I en by där rosor aldrig dör

I ärlighetens namn var konkurrensen inte lika omfattande då. Det var därför vi barn jublade när farmor sa att vi skulle ta en tur till Blomstergården i Göljahult söder om Eringsboda.

Väl där, sommaren 1981, såg vi turistbussarna stå på rad på grusparkeringen utanför Verner Svenssons skapelse. Värmen var tryckande, men blickarna hos gubbarna och gummorna var saliga. De hade kommit till himmelriket, trots att de fortfarande levde.

Vi barn fattade aldrig grejen. Stengångar, Törnrosaslott, dammar och blommor. En förfärligt massa växter av olika slag. Som vanligt räddade glassen, precis innan vi äntligen skulle sätta oss i den gamla Volvon och åka hem, hela dagen. En visdom så god som någon. Glass läker alla sår.

Verner Svensson 1972 under Blomstergårdens absoluta glansdagar.
Verner Svensson 1972 under Blomstergårdens absoluta glansdagar.Foto: Sydbild/Blekinge Museum

Historien om den fattige torparsonen Verner Svensson är välkänd.

Han föddes 1901 i Ljuders socken i Småland. Han ville bli bonde, men banken skickade hem honom utan pengar. ”Inte går det att skuldsätta sig för att bli lantbrukare när det bara finns sten i bygden”, fick han höra.

Då stack han.

Till Blekinge.

Köpte en gård i Göljahult, precis där Smålandsgränsen kurvar sig fram genom Blekingeskogarna. Han och hustrun Annie slet hårt och rullade tusentals stenar till gärdsgårdarna. Han dikade mossmarken till en havreåker och efter åtta år som bleking, hösten 1937, fick han BLT:s pris för ”Framstående odlargärning”. Fler utmärkelser följde och Verner bestämde sig för att skapa en trädgård som var helt olik prästgårdens eller storböndernas.

Han bytte till sig exotiska växter av sjömän från Karlskrona. Andra hittade han långt ut i skogen. Ganska snart hade Verner Svensson en trädgård som ingen tidigare hade sett och ryktet började gå i trakten. Folk åkte från grannsocknarna för att titta. Ställde sig på ladugårdsbacken och glodde. Då spikade han upp skyltar. ”Försvinn härifrån”. Det skapade bara ännu större nyfikenhet.

En granne sa:

”Verner, inte kan du hålla på och bli förgrymmad var evigaste dag. Ta betalt av alla nyfikna så tjänar du i alla fall någon krona på dem.”

Han tillverkade en myntbössa för entréavgiften. Alla som lade en 25- eller 50-öring kom in. Den som var fräck nog att bara lägga en 5-öring i bössan fick se myntet utspottat.

Det var då, sommaren 1946, som framgångssagan började på riktigt och under 1960- och första halvan av 1970-talet var faktiskt Blomstergården Sveriges tredje största besöksmål, efter Liseberg och Gröna Lund.

Verner utvecklade anläggningen in i den sista. Han hade inget körkort, men väl en fin Cadillac. När han ville ta en åktur frågade han någon i trakten som gärna ställde upp. I alla fall en gång. För turerna tog alltid upp till sex timmar då Verner ville ha med sig så många stenar som möjligt. Det hände till och med att han öppnade bildörren i farten och bara klev ut för att plocka upp en vacker sten.

Allt tog slut i september 1982. Då hade Verner Svensson bråkat med kommunen under flera år. De hade åsikter om allt. Vägskyltarna var en trafikfara. Lokalerna saknade utrymningsvägar vid en brand.

Så han stängde anläggningen. ”De där kostymerna med sina pärmar och sina konstiga ord bestämmer inte över mig”, lär han sagt. Men han var 80 år också. Åldern tog ut sin rätt, även om han var stolt och envis nog att inte erkänna det.

Törnrosa vaknar

Där skulle sagan om Verner Svensson ha slutat, trots att hans barn gång på gång vädjade om att han skulle öppna anläggningen igen.

Det gjorde han inte.

Ingen annan ”mänsklig varelse” fick ta över Blomstergården heller.

”Allt ska växa igen. Byggnaderna ska förfalla. Naturen ska ta över denna plats.”

Sa Verner.

Och ingen annan kraft är lika målmedveten i sin överlevnadskamp som naturen.

Det fick Karl-Gunnar Widén erfara.

Han fick till slut köpa ”paradiset i Blekinge”, som han kallade platsen.

– Vi tog över 1990 och visste vilka utmaningar som väntade. Det hade vuxit igen helt. Jag hade i minnet att där fanns en restaurang, men kunde inte ens hitta den. Så en eftermiddag när jag kämpade mig fram i grönskan så gick jag rätt in i en vägg. Där var den. Och väl inne i matsalen växte en björk rakt genom taket, säger han till BLT.

15 anställda snickrade och röjde under nästan ett år. Konstnären Per Tano, som fortfarande bor i Göljahult, var en av dessa.

– Det var spännande, men också en förfärligt massa jobb. På bara åtta år hade naturen tagit över allt, men det var ju det som han ville, Verner.

Karl-Gunnar Widén drev anläggningen fram till 2005 och frågan som aldrig egentligen besvarats är varför Verner Svensson ändrade sig.

Svaret är å andra sidan givet. Det gjorde han inte. Verner var borta när sönerna tog beslutet att sälja. Det var ju deras mark.

– De ville ta över själva, men var pensionärer och orkade inte lägga ner det jobb som krävdes. Jag såg utmaningen och gud vad vi kämpade för att återställa allt. Det var sorgligt att stället fick stå så länge, ren kapitalförstöring. Men det värsta av allt var alla värdefulla klenoder i ”Tusen och natt”-museet.

”Tusen och en natt” var museet där Verner Svensson samlade alla sina ovärderliga klenoder. Allt av värde är dock sålt sedan många år tillbaka.
”Tusen och en natt” var museet där Verner Svensson samlade alla sina ovärderliga klenoder. Allt av värde är dock sålt sedan många år tillbaka.Foto: MARCUS PALMGREN

För Verner samlade på saker. Inte bara stenar och exotiska växter. Utan också dyrbara antikviteter och exklusiva föremål. Där fanns sällsynta djur och rariteter som Berlinerklockan, Meisserporslinet och Napoleon III:s spegel.

– Han hade en enorm skatt där och det var faktiskt ett av Knut Knutssons första uppdrag. Du vet han som senare blev känd i ”Antikrundan”. Han kan prata om Verners alla ovärderliga klenoder än i dag, säger Karl-Gunnar Widén.

Värdet på alla skatter förblev okänt för de allra flesta. Verner sålde allt till några av landets mest ansedda auktionsfirmor.

– Där snackar vi kapitalförstöring. Han fick nog bra betalt, men det mesta försvann i någon form av marginalskatt, liknande pomperipossaskatten som Astrid Lindgren tog strid mot.

Ulla och Karl-Gunnar Widén ägde Blomstergården under 15 år och lyckades återskapa anläggningen, trots att många trodde att det var helt omöjligt.
Ulla och Karl-Gunnar Widén ägde Blomstergården under 15 år och lyckades återskapa anläggningen, trots att många trodde att det var helt omöjligt.Foto: Kia Roman

Karl-Gunnar Widén minns tiden på Blomstergården som den bästa i hans liv.

– Det var en otrolig upplevelse för mig och min fru. Det blev ju aldrig lika välbesökt som under glansdagarna, men det kom ändå mellan 40 och 50 000 besökare varje säsong. Vi hade fina år där, från 1990 till 2005.

Varför sålde ni det?

– Min fru gick bort och mina barn ville inte ta över. Det är svårt att driva ett ställe som bara har besökare under tre månader varje år.

Rekordet var 80 000 besökare en sommar, men under de sista åren sjönk omsättningen rejält. Konkurrensen, inte minst från alla nya sommarland runt om i landet under mitten av 1990-talet och framåt var skoningslös. Kommuner och stora bolag hostade in pengar i den ena storslagna turistanläggningen efter den andra.

– Nu vet vi ju hur det gick med många av dessa sommarland och vikingabyar, men för oss mindre aktörer var det inte lätt att stå emot. Jag förstod ju att vi inte hade tiden på vår sida.

Den sista sången

I tiden, timmarna, dagarna, veckorna, månaderna och åren, finns en kraft som aldrig ber om ursäkt. Ingen trodde att Blomstergården skulle återuppstå en andra gång.

Ägarna Aina och Holger Hvenfeldt från Åhus var dock fast beslutna att väcka liv i den enorma trädgårdsanläggningen mellan Backaryd och Eringsboda.

De tog över stället 2008. Två år senare hade de planterat 6 000 blomplantor och lagt vattenledningar från en närliggande göl till dammarna och och vattenfallen. De hade också rustat upp det nya äventyrslandet som byggdes under Karl-Gunnar Widéns tid för att locka fler barnfamiljer till Blomstergården.

Upprustningen tog två år och då hade anläggningen ändå bara varit stängd i tre säsonger. Holger berättade själv, inför invigningen den 15 juni 2010, att han hade gått ner 20 kilo i vikt tack vare allt trädgårdsarbete.

Blomstergården var ett av Sveriges mest välbesökta turistanläggningar under 1960- och stora delar av 1970-talet.
Blomstergården var ett av Sveriges mest välbesökta turistanläggningar under 1960- och stora delar av 1970-talet.Foto: Blekinge Museum

Tre säsonger blev det. Sedan skrev Holger en lapp vid entrén som mer eller mindre betonade att alla som inte besökte Blomstergården var svikare. Då hade han också hunnit skapa sig rubriker genom att portförbjuda barn som inte hade ”minst en vuxen” med sig.

– Barn från skolor är inte välkomna hit. De trampar i rabatterna och förstör. De säger sig självt att en eller två vuxna inte kan ha koll på 30 ungar, sa han till BLT då det begav sig.

Holger är numera 83 år. Han försökte sälja Blomstergården bara året efter besöksmålet stängdes. Intresset var svalt, sannolikt för att begärt pris, 12 miljoner kronor, var på tok för högt, enligt flera mäklare som BLT har pratat med. Men han vägrade gå ner i pris.

– Holger är nog lik Verner på många sätt. Han är envis och håller på sina principer, säger musikern och kulturarbetaren Jonas Renvaktar från Bräkne-Hoby.

Han jobbade i Blomstergården under Holger och Ainas ledning och är faktiskt släkt med Verner Svensson.

– Verners barnbarnsbarn är mina kusiner.

BLT har försökt få tag på Blomstergårdens ägare Holger i snart två år. Inte varje dag, men då och då. Omöjligt är förnamnet. Hopplös dess efternamn.

– Han är inte lätt att nå, säger Jonas Renvaktar och skrattar.

– Men vad ska man säga om Holger. Han har karaktär, så kan man uttrycka det. Han brukade själv säga att hans pengar kom från att han var snabb nog att ta sig in i och driva tillverkningsindustri i östeuropa efter Berlinmurens fall 1989.

Aina och Holger Hvenfeldt tog över Blomstergården 2008 och öppnade anläggningen för allmänheten 2010. De blev dock bara fyra säsonger innan de stängde.
Aina och Holger Hvenfeldt tog över Blomstergården 2008 och öppnade anläggningen för allmänheten 2010. De blev dock bara fyra säsonger innan de stängde.Foto: Staffan Lindbom

Inflationen, kronans låga värde och ett enormt intresse för hästgårdar, inte minst i Tyskland och Holland, har skapat helt andra förutsättningar för en försäljning i dag, tror en av mäklarna som BLT har varit i kontakt med. Då krävs också att den nuvarande ägaren tummar på priset. 12 miljoner kronor är fortfarande en rejäl slant, inte minst med tanke på underhållet som krävs.

– Han har faktiskt hört av sig till oss, men det var ett tag sedan nu. Jag förklarade att han behövde gå ner i pris, men berättade också att stället har stor potential för exempelvis trädgårdsintresserade holländare eller någon som vill driva en hästgård. Han skulle återkomma, men det gjorde han inte, säger mäklaren.

Samtidigt berättar flera som BLT har pratat med att Holger sannolikt inte viker sig.

– Nej, det tror inte jag heller. Han investerade i dyra maskiner som gjorde mycket av jobbet. Vi var bara två anställda där uppe, förutom ägarna. Han var tydlig med att han aldrig någonsin skulle göra en dålig affär, trots att många har förklarat ju längre tiden går, desto sämre blir affären i det här fallet. Han har råd att inte sälja, säger Jonas Renvaktar.

Stugorna i Törnrosas by förfaller.
Stugorna i Törnrosas by förfaller.Foto: MARCUS PALMGREN

Den förre ägaren Karl-Gunnar Widén menar att det krävs ”stora ekonomiska muskler” för att bygga upp Blomstergården igen.

– Ska någon driva stället igen så krävs stora investeringar, likt Eriksberg i Karlshamn eller Norrvikens trädgårdar i Båstad.

Jonas Renvaktar hälsar att kapitalet som krävs saknas. Men om pengarna fanns skulle han gå en annan väg. Inte återskapa, utan förvalta det arbete som naturen har påbörjat.

– Platsen är magisk som den är, även i ett stilla förfall. Det hade nog varit Verner Svensson vilja. Att historien äntligen får ett slut och att naturen tar tillbaka platsen. Holger förstod också att tiden som besöksmål för trädgårdsintresserade var utmätt. Det krävs nya idéer.

Vem vet. En dag kanske Frej Larsson, kontroversiell artist och ägare till det gamla vattentornet i Ronneby, tar över Blomstergården.

– Helt ärligt så träffade han Holger vid flera tillfällen och Holger nämnde en gång att Frejs kreativa tankar och visioner var precis vad som behövdes för att rädda parken. Sedan tänker jag ofta på Verner Svensson barn. De förtjänar faktiskt sina egna historier en dag. Erland hade ju en stenkulefabrik precis mitt emot Blomstergården.

Blomstergårdens camping var öppen fram till för bara några år sedan, men har numera stängt.
Blomstergårdens camping var öppen fram till för bara några år sedan, men har numera stängt.Foto: MARCUS PALMGREN

När jag besöker Göljahult våren 2023 hade någon klippt gräsmattorna nära den forna entrén. Det tisslas bland flera profiler i Eringsboda om att en försäljning är på gång. Men få i Göljahult vill prata om den stora besvärliga elefanten i bygden, Blomstergården. Allra minst Mats-Åke Bengtsson, som fram till för bara några år sedan drev campingplatsen och kiosken blott ett stenkast från den forna turistanläggningens majestätiska entré.

– Jag har ingenting att säga om det här. Vi är många här som inte har en aning om vad som händer med Blomstergården och vi är lika många som är trötta på alla som stannar här, sa han då. Och lade på luren.

Kiosken och campingstugorna nära Blomstergården i Göljahult under sent 1960-tal.
Kiosken och campingstugorna nära Blomstergården i Göljahult under sent 1960-tal.Foto: Privat

Runt om anläggningen hade delar av det höga trästaketet trillat sönder. Hängbron över dammarna och barnens upplevelseby svajade rejält och längre bort i parken gick det inte ens att skönja alla stenbelagda promenadstigar. ”Sannolikt finns ingen återvändo nu”, säger den välkände profilen Mats Bjelland som bor i de södra delarna av Göljahult.

– Allting är bara sorgligt. Det är ju ett ställe som har potential om rätt köpare dyker upp, men det finns säkert personer som vill köpa det om priset sjunker. Om inte annat för att komma åt marken. Jag tycker ju att kommunen ska köpa stället, men de är sannolikt inte det minsta intresserade, säger han till BLT.

En av Verner Svenssons gamla skyltar.
En av Verner Svenssons gamla skyltar.Foto: Christian Hylse

Göljahults tid som turistmetropol är borta. Skolbussen stannar här en gång om dagen, morgon och kväll. Det är allt.Tennisbanan vid campingen är hästhage numera. Kiosken är stängd och glassfrysen är såld. Holgers syrliga lapp börjar vittra sönder. Men precis i närheten finns ett bortglömt ruckel till skjul där flera av Verner Svenssons gamla skyltar funnit ro. De som skulle få folk att hitta till den lummiga oasen mitt ute i de djupa Blekingeskogarna. Vägvisarna som myndigheterna menade var en trafikfara.

Och det unika och skyddade beståndet av ormgranar finns kvar. De bångstyriga och egensinniga granarna. De finns bara på sex platser i landet. Det var nog ingen slump att de hamnade just där.

BILDSPEL: Turistanläggningen som föll i evig Törnrosasömn:

Christian HylseSkicka e-post
Så här jobbar Barometern Oskarshamns-Tidningen med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.