Vattenverket på Arlanda

Med andan i halsen, satt vi i bilen. Det var precis som vanligt, så som det alltid blir- jag var i sista minuten på väg till tåget. En gång har jag haft gott om tid innan avgång och det var för att Satans, förlåt, Statens järnvägar var försenade redan från start. Men nu satt vi alltså andäktigt tysta i bilen. Som om ingenting fick störa den koncentration och det fokus som fanns för att hinna i tid. Plattan i botten.

I skor som får mig att bli alldeles för lång tog jag långa kliv nedför trappan, upp över ytterligare några trappsteg, upp på perrongen och snubblandes in genom dörren. Slog mig ner bland de som var på väg mot fest i Uppsala. De luktade AXE och dubbeldusch, jag luktade som om jag skulle behöva en dubbel dusch.

Den bästa tiden är där. Just när jag inte kan göra någonting annat än att bara vara. Det finns ingen ro för plugg, ingen täckning för samtal, ingen tid för att hämta igen tid från något annat man missat.

Så framme på Arlanda, i ganska god tid, hämtar jag en kopp kaffe för att hålla mig vaken sista sträckan. Snart hemma.

Tittar upp på tavlan och det går en kall ilning genom hela kroppen. Varför i hela världen står inte mitt flyg med? Jag har varit med om det här förut,så jag behöver inte ens fundera. Svordomarna går som en löpeld genom mitt huvud. Hur kunde det här ske igen?! Jag har bokat flyget på fel dag. And so came the water works. Efter en attack med fulgråt, en ombokning och en extra övernattning är jag så äntligen hemma igen. F har sjungit Man boy, jag har suttit i skolan till sen timme och så har en ny vecka återigen satt igång. Förhoppningsvis lite mindre dramatik den här gången.

/e