"Vi aldrig får tillbaka en naturlig skog i ett hyggesbruk”
Då vore det kanske inte så farligt med kalhyggena ändå, om vi först tänker bort deras stora utsläpp av klimatgaser.
Men sanningen är att vi aldrig får tillbaka en naturlig skog i ett hyggesbruk. De gamla fina skogarna med högresta träd av varierande ålder, och en grön mossa där trattkantareller tittar upp, de har aldrig varit kalhuggna. Kalhyggesbruket började vi med på 50-talet, för bara 70 år sedan, och idag avverkas vår skog vid 60 års ålder av de stora skogsbolagen. De naturliga skogar vi har kvar är från en tid innan den stora kalhuggningen började.
Du undrar om det finns ekonomiska möjligheter att fortsätta bedriva skogsbruk och ha en skogsindustri om man överger kalhyggesbruket? Ja, det går alldeles utmärkt. Man kan dessutom få ekonomi i detta slags skogsbruk, som kallas kontinuitetsskogsbruk. Fråga Mikael Karlsson som skrivit boken ”Konsten att hugga träd och ha skogen kvar”. Det finns idag redan ganska många som arbetar enligt denna modell (som också kallas Lübeckmodellen), och Skogsstyrelsen ger numera kurser i hyggesfritt skogsbruk.
En nyligen publicerad avhandling av Nils Fagerberg visar också att man kan optimera den kalhyggesfria avverkningen för att ge så stor avkastning som möjligt. Hyggesfritt skogsbruk innebär inte en ökad avverkning, utan en mer diversifierad avverkning, alltså att man plockhugger en blandning av yngre och äldre träd, utan att göra mer än gläntor i skogen.
Med detta mer småskaliga skogsbruk öppnas för möjligheter att använda mindre arbetsmaskiner som skadar marken mindre. Det är inte det minsta kontroversiellt idag, utom hos storskogsbruket som vägrar inse fakta om fördelarna med ett skogsbruk som är bättre för klimatet och bättre för den biologiska mångfalden. Kanske för att de har intressen i en överdimensionerad massaindustri?
Gunnar Westling
Jan Brenander
