Var ska vi sätta gränsen?

Jag har själv deltagit i debatter och politiska samtal där jag möter partier som i sin iver över att hjälpa Europa och europeerna att göra rätt vill blanda in såväl familjepolitik, vargjakt och abortlagstiftning. Allt för den så kallade goda sakens skull. Och jag ska inte sticka under stol med att tanken kan vara god. Visst vill vi alla kämpa för ett mänskligare samhälle, där vi alla får möjlighet till ett bra liv.

Men vi måste också ställa oss frågan: Hur långt vill vi att EU-parlamentet ska få sträcka sig in i våra nationella angelägenheter? Var ska vi sätta gränsen?

Kraftigt förenklat anser jag att de problem och utmaningar som är gränslösa, till exempel miljöfrågor, konjunkturer, fred och säkerhet, bör lösas gemensamt.

Men vi måste våga respektera de olika ländernas respektive lagstiftningar, även om vi inte gillar dem. För om vi som svenskar går in och kräver lagändringar gällande till exempel abort i Portugal, då måste vi också vara beredda på att någon annan kräver att vår lagstiftning i samma fråga förändras. Är vi beredda att riskera det?

Samtidigt skulle vi ta betydande steg mot en ännu större, tyngre och krångligare byråkrati i Bryssel. Som skulle bli än mer kostsam. Är vi beredda att ta ett sådant beslut?

Jag är medveten om att många länder i vår union har utmaningar att ta tag i, ofta handlar det om sociala frågor. Men jag tycker att vi måste våga lita på att de jobbar med förändring, och att vi som är medlemmar i samma EU kan påverka och förändra genom samtal och stöd. Inte nya och fler lagar.

På söndag lägger jag min röst på Moderaterna, på ett EU som är mer effektivt, mindre krångligt och som jobbar för rätt saker.

Malin Sjölander (M), kandidat EU-valet.