”Tvära förändringar och hårdnande maktkoncentration”

Det var ett par år sedan när vår statsminister självsäkert deklarerade: ”Vi i Sverige hälsar varandra med handskakning.” Den här gesten har under den gångna tiden har utvecklats till en märklig armbåge mot armbåge ritual.

I kampen mot pandemin har Sveriges ledande politiker återfunnit nationens värde för att förena landets medborgare. Svenska flaggan har hittat vägen från idrottsarrangemang till de fina salongerna. Regeringsrepresentanter framträder numera framför den multiplicerade blågula fanan och partimärken i kavajslaget har bytts ut mot vår nationalsymbol.

Åldersdiskrimineringen har fått nya vatten på sin kvarn. Det är lätt att komma ihåg uttalandet om att ”dagens 70-åring är som 1970-talets 50-åring”, och efterföljande debatten om att höja pensionsåldern till 70. Med dagens terminologi betyder det att dagen efter att en välmående 70-åring har slutat arbeta, då hamnar den i den särskilt utsatta 70 plus gruppen och ska helst låsa in sig i sitt hem.

Tvärvändningen utgår ifrån statistiken som visar att överväldigande delen av de avlidna är äldre människor. Efter närmare undersökning står det dock klart att det höga antalet döda inte finns bland de friska äldre. Det är våra vårdberoende gamla släktingar och vänner, vilka aldrig lämnar sina boenden i äldreomsorgen, som har drabbats mest. Pandemin har blottlagt de kroniska problemen som präglar äldreboenden: glapp i lagstiftning, bristen på anpassat regelverk och utrustning samt avsaknad av nödvändig medicinsk vård.

Regeringen, med god hjälp av pådrivande media, hanterar pandemin med en skrämselpropaganda som aldrig tidigare i modern tid använts i samband med någon epidemi eller annan tung hälsofråga. Dagligen presenteras detaljerad statistik av döda i corona.

Drygt 8 000 avlidna under 2020 är en tung siffra. Varje gång en människa lämnar jordelivet skapar det avsaknad och sorg. Men. För det första är det inte klargjort om det konstaterade viruset i varje fall var dödsorsaken eller hade påverkat den tragiska utgången. För det andra vad är det för syfte med den minutiösa rapporteringen förutom att skapa ständig skräck hos befolkningen.

Som en jämförelse vet vi att varje år går bort 23 000 svenskar i olika cancerformer och 30 000 i kärl- och hjärtsjukdom. Vi är smärtsamt medvetna om det, utan någon löpande statistik. För det tredje av drygt 470 000 redovisade covidsjuka tillfrisknar tydligen runt 461 000. Det är egentligen en glädjande stor andel. Men, för att effektivt stänga av alla vägar till spirande optimism rapporterar media mest om överlevande som har fått långvariga skador av coronan.

Under skrämseltaktikens skyddande täcke kan andra viktiga samhällsfrågor komma i skymundan och impopulära lagar väcker inte uppmärksamhet. Ett panikslaget folk kan lättare styras och visar svagare motstånd mot godtyckliga förordningar.

En ”tillfällig” pandemilag är tänkt att bli ett ytterligare redskap i regeringens styrande hand för att med tyngre kraft avkräva gemensamt ansvar. I det här gemenskapen räknas in alla Sveriges affärsidkare och invånare, möjligen med undantag för högt uppsatta politiker och myndighetspersoner, vilka redan visade en nonchalant inställning till sina egna rekommendationer.

Sannolikheten är stor för att den nya lagen kommer att få ett kyligt mottagande från allmänheten. Svenska folkets traditionella förtroende för tjänstemän och för valda politiker har fått sig nya törnar i senaste veckorna. Skadeverkan är nog störst inom den delen av befolkningen som ganska nyligen blivit invånare i vårt land. De kan få uppfattningen att makthavare också i Sverige får bete sig som de vill.

Tamás Lakatos, debattör