"Socialdemokraternas misslyckade bostadsplanering bidrar till ökad otrygghet”
I skrivande stund finns det en svensk dokumentärfilm att se på SVT Play. Den heter Europas Brasilia – ett epos från förorten och den handlar om utanförskapsområdet Hjällbo i Göteborg. Bland annat berättar forskaren Jan Jörnmark om hur Socialdemokraterna under ledning av kommunalrådet för stadsplanering, Torsten Henriksson, på 1960-talet lät sig inspireras av den hypermoderna betongstaden Brasilia.
Det var så man ville att Göteborgs nya bostadsområden skulle utformas. Den S-märkta kommunalpampen Henriksson såg till så att bostadsområden som Hjällbo, Hammarkullen, Lövgärdet och Gårdsten hamnade långt från innerstaden. De kom att ligga som isolerade öar i skogsområdena norr om Göteborg. Samtliga områden fick tämligen omgående dåligt rykte och stämplades som sociala problemområden med hög kriminalitet.
Göteborgs stadsplanering var inte ett beklagligt undantag. För 1960- och 1970-talen var kommunalpamparnas guldålder. Runt ritborden stod de socialdemokratiska pamparna djupt försjunkna i drömmar om storskalig hyreshusbebyggelse. Med några snabba penndrag så ringade man in de skogs- och åkermarker som skulle bebyggas med höghus.
”Historien har lärt oss att öar av isolerade hyreshusområden i kombination med inflyttning av hushåll med svåra sociala problem, eller med annan etnisk bakgrund, kom att bli den perfekta stormen. En mer gynnsam bostadssocial infrastruktur för organiserad kriminalitet eller parallellsamhällen går inte att hitta.”Micael Nilsson (M), ledamot av Socialnämnden och Kultur- och fritidsnämnden.
Men historien har lärt oss att öar av isolerade hyreshusområden i kombination med inflyttning av hushåll med svåra sociala problem, eller med annan etnisk bakgrund, kom att bli den perfekta stormen. En mer gynnsam bostadssocial infrastruktur för organiserad kriminalitet eller parallellsamhällen går inte att hitta.
Trots vetskapen om detta så har S-styret i Kalmar med Johan Person i spetsen lyckats med konststycket att göra om pamparnas misstag. För att citera kommunpolisen Niko Kalcidis som apropå den eskalerande brottsproblematiken i Snurrom säger att: ”där finns bara lägenheter och många små lägenheter som ettor och tvåor. Och då får man inte dit några barnfamiljer”. Polisen har förstås helt rätt: socialt hållbar stadsbyggnad förutsätter att det finns en social blandning av människor.
Flera av höghusen i Snurrom är byggda med statligt investeringsstöd och för att maximera den statliga subventionen begränsas utbudet till främst en- eller tvårumslägenheter. Den socialdemokratiska regeringen har således indirekt bidragit till framväxten av en bostadssocial infrastruktur som gör att kända kriminella personer har kunnat skaffa sig lägenheter i Kalmar och därmed kunnat etablera sig här. Men det är den pampliknande S-ledningen här i Kalmar som bär den största skulden. Den har vare sig involverat socialförvaltningen i planeringen av Snurrom eller lyssnat till varningarna om att inte bygga ett nytt miljonprogram. I brådskan att bygga glömdes både parkeringsplatser och en allmän samlingslokal bort, trots att det är två av kommunens kärnuppgifter.
Lika tondöv som forna tiders pampar var när det varnades för att människor inte mådde bra i dessa enklaver, är nuvarande S-ledningen, då man har fräckheten att bevilja 10 miljoner kronor i stöd till Förlösa Folketshus i Lindsdal, men inte vill lägga en krona på att bygga en allmän samlingslokal i Snurrom.
I stället tror sig S-styret kunna vända brottslighetens utveckling i Snurrom genom att planera för låghusbyggelse i en angränsade skogsdunge. Som om denna åtgärd har löst problemen i de över 60 bostadsområden som polisen klassificerar som utsatta eller särskilt utsatta för brottslighet? Knappast.
Den som inte vill se likheten mellan Torsten Henriksson och dagens Peter Akinder behöver öppna ögonen nu.
Micael Nilsson (M), ledamot av Socialnämnden och Kultur- och fritidsnämnden.
