Socialdemokraterna misslyckas att bekämpa brott mot kvinnor!

Nyligen firades den internationella kvinnodagen. Den påminner om att kvinnor på många håll lider brist på grundläggande rättigheter: rösträtt, rätt att vistas i offentliga rum och rätt till utbildning och arbete. En annan grundläggande rättighet är den att slippa utsättas för våld och hot om våld, inte minst av män som de har eller har haft en nära relation till. Kanske är det könsrelaterade våldet och sexualbrotten mot kvinnor vår tids största människorättsskandal.

Alarmerande nog tycks våldet mot kvinnor ha ökat i Sverige. Om vi håller oss till partnerrelaterad misshandeln gjordes omkring 17 000 anmälningar år 2003 och för det ännu allvarligare brottet grov kvinnofridskränkning gjordes nära 1900. Sexualbrotten som drabbar kvinnor har kraftigt vuxit i antal under det senaste decenniet, antalet anmälda sexualbrott har ökat med hela 50 procent. Enligt BRÅ klarades bara 18 procent av alla anmälda sexualbrott upp under 2005.

Att helt lasta den socialdemokratiska regeringen för detta går knappast. Det vi dock tycker att man både kan och ska lasta socialdemokratin för är den märkliga analys som tycks ligga till grund för dem. Den radikalfeministiska agendan har nämligen lett regeringen in på fel spår i denna ytterst viktiga fråga.

Den radikalfeministiska analysen, här hämtad från den offentliga utredningen ”En könsmaktsförståelse av mäns våld mot kvinnor” (2004), tar sin utgångspunkt i den ”könsmaktsordning” som sägs genomsyra hela samhället. Mäns våld mot kvinnor tolkas som en del av denna ordning. Våld och brott mot kvinnor blir då en följd av och ett återskapande av samhälleliga maktrelationer. Relationer med våld och brott som begås med våld ses då inte som speciellt annorlunda än andra. Följaktligen tillbakavisas idén att enskilda individer, i det här fallet män som brukar våld, ansvarar för sina handlingar. Istället är mäns våld mot kvinnor något som alla män kollektivt måste ta ansvar för.

Det finns mycket att säga om denna analys och tolkning av det fruktansvärda våld som drabbar kvinnor. Vi menar att teorin inte stämmer med fakta och att den leder fel när man ska utforma en politik för att stoppa våld mot kvinnor.

Forskning om partnerrelaterat våld visae kvinnor slår sina män i parrelationer ungefär lika ofta som kvinnor slår män. Den internationellt erkända Murray Straus har i sin forskning påvisat att kvinnor kan vara lika våldsbenägna som män. En internationell studie av våld inom parrelationer (DN 27/1 2005) bekräftade denna bild.

Dock talar mycket för att män svarar för den grova och systematiska misshandeln i de parrelationer där det förekommer våld, så i den bemärkelsen är just våldet mot kvinnor ett allvarligare samhällsproblem.

På frågan om orsakerna bakom att mäns våld brukar radikalfeministerna torgföra strukturella förklaringar och ibland, närmast föraktfullt, avvisa tanken att våld är ett avvikande beteende. Vi menar att våldet i relationer har ett tydligt samband med flera beteenden och riskfaktorer.

För det första tyder undersökningar på att missbruk av alkohol och narkotika är vanligt förekommande i anslutning till våldet. För det andra är det ett välkänt mönster att män med psykiska problem eller sjukdom är skyhögt överrepresenterade och ju grövre våld desto större sannolikhet att gärningsmannen är allvarligt sjuk eller störd. För det tredje visar det sig att män som slår kvinnor i hög utsträckning är brottsbelastade. Slutligen visar också forskningen att män som slår ofta är socialt marginaliserade – oftare eller med andra tecken på utanförskap.

Att radikalfeministerna skuldbelägger alla män för våld mot kvinnor är djupt tragiskt och felaktigt. Det tar ansvaret från gärningsmännen och smetar ut det över ett helt kollektiv. Den skuldbeläggelsen har skrämmande likheter med totalitära lärors sätt att resonera. Det är uppseendeväckande att socialdemokraterna har anammat denna grundsyn i sitt arbete mot kvinnovåldet utan att se till vilka enskilda faktorer som ligger bakom.

Här tror vi att en borgerlig regering skulle kunna göra skillnad.

Arbetet med att stoppa våldet måste ske på många fronter samtidigt. Förebyggande åtgärder måste sättas in mot alkohol och narkotika. Därtill måste åtgärder mot arbetslöshet och utanförskap sättas i centrum. Men viktigt är också att rättsapparaten och lagstiftningen mobiliseras ytterligare.

Vi menar att rättsystemet måste arbeta med flera olika metoder och strategier. Skärpta straff blir då bara en del i det arbetet. Bland det viktigaste är att sätta brottsoffren i centrum. Kvinnor som blivit misshandlade ska aldrig behöva fly utomlands – livvakter och andra åtgärder ska erbjudas. Väljer kvinnan att flytta bör hon få förtur till bostad eller skyddat boende. Besöksförbudslagen behöver kompletteras och stärkas. Om den geografiska zonen för besöksförbudet vidgas och överträdelser beivras hårdare kan kvinnor kanske känna sig säkrare i sin vardag. Med hjälp av till exempel GSM-positionering och överfallslarm kan dessa kvinnors trygghet öka.

Sverige måste bli en fungerande rättsstat – även för kvinnor. Socialdemokraterna berömmer sig ofta för att ha skapat ”världens mest jämställda land”. Vi tycker inte det, inte så länge regeringens löften om krafttag och satsningar aldrig verkar ge resultat i praktiken

Erika Sundelin

Henrik Lindberg

Maria Malmer