"Ska vi utvecklas som stad som måste vi också utvecklas som människor”

Jag tror de flesta, liksom jag själv, delar Marianne Arrias tankar och idéer samtidigt som vi inte får glömma en och annan som skakar på huvudet och säger. ”Och vem ska betala?”. Ni har givetvis helt rätt, vem sjutton ska pröjsa för cocktailbar, boulebana, delikatessbutik, mångfald och kultur när folk dör och vi ser ut att åka rutschkana rakt in en lågkonjunktur. Skämt och sido... eller kanske inte.

Hursomhelst, jag kan inte låta bli att tycka debatten saknar en dimension. Vi får se om vi kan lyckas addera den efter det här. Det ska tilläggas att jag är tjenis med Marianne då hon är en återkommande gäst på våra restauranger och är alltid lika tacksam och positiv. Vi har väldigt många sådana gäster och jag vill inte ens tänka mig vad vi hade varit idag utan ert stöd i dessa ansträngda tider. Men nog om det, det skulle ju handla om det offentliga rummet i framtidens Kalmar.

Nu är det ju kanske lite märkligt att prata om just det offentliga rummet mitt i en rådande pandemi när många av oss fortfarande sitter isolerade i väntan på vaccinleveranser, samtidigt som våg nummer tre tycks stå för dörren. Å andra sidan, så säger det en hel del om vår längtan till det fysiska mötet där människor kan umgås och vara aktiva tillsammans. Kanske blir konsekvensen av pandemin att vi kommer uppskatta det ännu mer i framtiden? Eller är vi så traumatiserade av året som gått att vi kommer fortsätta slänga oss i ett dike så fort vi möter någon.

Just det jag skulle ju addera den där dimensionen…

Jo, allt hänger nämligen ihop. Ska vi utvecklas som stad så måste vi också utvecklas som människor. Och en av framgångsfaktorena där tror jag är att vi måste våga testa nya grejer, utmana oss själva. Såklart lättare sagt än gjort, för om vi gör som vi alltid har gjort, ja då står vi som samhälle i mångt och mycket still.

Ett exempel: Jag går sällan på teater, men jag såg Byteaterns “Jag springer”, den berörde mig på ett sätt som gjorde att jag blev månadsgivare till Barncancerfonden. Föreställningen fick mig alltså att addera ett nytt beteende. Här ser vi hur kulturen faktiskt indirekt kan bidra till forskning. En annan häftig grej på tal om teater är när vi spelade Jeanssonföreställningen på Villa Solbacken. Det ledde till att släktingarna kom på besök och såg uppsättningen, i samma veva fick Länsmuseet en slant av familjen Jeansson öronmärkt för att sprida kunskap till ungdomar. Senare gjorde även samma familj en större investering i byn. Om det var föreställningens förtjänst? Ja, jag tror faktiskt det.

Man kan säga att Mariannes alla förslag om nya mötesplatser skapas av de möten vi har idag. Hänger ni med? Allt hänger ihop. Innovation sker mellan människor. En har en idé, en annan har en påse pengar. Problemet här blir dock en massa bra ideér men kanske inte så mycket pengar. Knepigt.

I min värld är Mariannes önskelista verktyg att stimulera folkets mod och utveckling. Här måste skattepengar och kapitalet gå hand i hand för gemensamma mål.

För kanske leder det där oväntade mötet vid boulebanan till ett nytt spännande projekt?

Som av en händelse publicerades Mariannes Arrias debattinlägg samma dag som Petter Stordalen flög in iförd en jacka som måste kostat mer än hela universitetsbygget.

Han höll hov vid kajkanten när han tillsammans med Johan Persson och Lars Wärnberg presenterade planer på ett designhotell med tillhörande cocktailbar som vi med andra ord kan checka av från Mariannes lista. Ett utmärkt exempel på hur staten och kapitalet trots allt sitter i samma båt och hur vi genom nya möten och att utmana våra beteenden sakta men säkert faktiskt rör oss framåt.

Martin Bergvall Nilsson, krögare på Kallskänken - Postgatan - Villa Solbacken- Måltid - Sinus - Foodmarket - Kalmar Slott - Krögers