Övervikt är aldrig bra
Nyligen publicerades en studie i den medicinska fackpressen (tidningen JAMA) där sambandet mellan dödlighet och kroppsvikt undersöktes. Man hade gjort en genomgång av ett stort antal studier med totalt 2,88 miljoner personer och mer än 270 000 dödsfall. Studien visade en ökad dödlighet bland personer med fetma men en något lägre dödlighet (4–9 procent) i gruppen överviktiga när man jämförde med normalviktiga. Betyder detta att övervikt ger en bättre hälsa? Efter att ha granskat artikeln och medföljande kommentar i JAMA bör man varna för denna lättviktiga slutsats. Varför?
Studien utgår från begreppet kroppsmassa-index (body mass index BMI), ett ofta använt mått där man relaterar kroppens vikt till längden (vikt i kg delad med kvadraten av längden). Styrkan i BMI är dess enkelhet. Den har blivit populär bland forskare men det finns svagheter: enkelt sagt består kroppen av skelett, inre organ, muskler och en energidepå i form av fett.
En ökning av var och en av dessa fyra olika delar påverkar vikten och därmed BMI. De inre organen och (tyvärr) även hjärnan ökar inte i vikt men muskler och fett kan variera en hel del. Så kan en person med en rejäl muskelmassa ha ett BMI som motsvarar definitionen övervikt och en person med för mycket fett och för lite muskler ha ett ”normalt” BMI. När jag för ett antal år sedan undersökte spelarna i Oskarshamns ishockeyklubb var det flesta ”överviktiga”.
Ytterligare en svaghet är att BMI inte tar hänsyn till kön, ras och ålder (man blir kortare med åldern varför BMI stiger). Studiens författare är medvetna om detta och inser det som en svaghet i rapporten.
Enligt WHO motsvarar normalvikt ett BMI på 18,5–25, övervikt ett BMI på 25–30 och fetma värden över 30. Dödligheten ökar vid ett BMI under 18,5 och vid fetma men vi vet att den lägsta risken finns inom området med BMI 20–25. I JAMA studien har man jämfört gruppen med övervikt med personer med ett BMI mellan 18,5 och 25. Här finns således en grupp med vikten i underkant och där kan andra sjukdomar ha bidraget till undervikten och en högre dödlighet. Detta gör det därför mindre sannolikt att övervikt skulle vara hälsosam.
För om övervikten innebär en för stor mängd bukfett är det långt ifrån en garanti för ett längre liv, det ökar ju risken för åderförkalkning, sockersjukdom och vissa typer av cancer.
Vissa forskare anser att några kilo extra kan vara en energireserv som kan behövas vid svår sjukdom. Och visst kan det vara bra att ha en extra ”stötdämpare” när man ramlar men då måste man också inse att överviktiga personer lättare får utslitna leder och därigenom löper större risk för fallolyckor. Alltså, 5–10 kilos extra fettvävnad hos en för övrigt frisk och vältränad person är knappast en risk för hälsan. Denna person har en klart lägre risk för hjärtkärlsjukdomar än en otränad muskelfattig person.
Vilka välunderbyggda slutsatser kan man då dra?
För att bättre kunna mäta den hälsovådliga bukfetman använder man hellre begreppet ”midjemått”, vilket motsvarar bålens omkrets. Därför bör man helst sluta använda BMI och i stället mäta midjemåttet för att bedöma risken för sjukdom.
Vilka gränser gäller här?
För en vuxen kvinna är normalvärdet en omkrets under 80 cm och gränsen för farlig bukfetma går vid 88 cm; för män är normalgränsen 90 cm och för ökad risk 102 cm. Man kan mäta det själv med ett mjukt måttband runt kroppen vid naveln i stående ställning. Klarar man inte gränsen kan man gärna kontakta en av våra hälsocentraler där man kan bistå med en fördjupad analys. Mätning av blodtryck och blodfetter ingår och en mängd goda råd.
Till syvende och sist kan man göra mycket själv. Fyra enkla råd för en god hälsa: att hålla sig ifrån tobak, motionera dagligen en halv timma, ha hälsosamma matvanor (grönsaker och frukt varje dag) och respektera behovet av ostörd sömn på 7–8 timmar. Men tro inte att det är bra att bli småfet. Denna slutsats kan man helt enkelt inte dra av denna för övrigt intressanta studie.
Joep Perk
seniorprofessor hälsovetenskap, läkare
Institutionen för hälso- och vårdvetenskap på Linnéuniversitetet
