”Länsstyrelsen har kört i diket”

Men, när det gäller naturskydd har förtroendet för länsstyrelsen i Kalmar nått absoluta fryspunkten. Med tanke på att man i politiken enats om att se över naturskyddet i skogen är beslutet än mer märkligt. Pågående skog- och äganderättsutredning ska överbrygga motsättningar, föreslå nya frivilliga skyddsformer och stärka äganderätten för att återställa förtroendet hos skogsägarna.

Då plötsligt slår länsstyrelsen i Kalmar till med ett tvångsbeslut! Obegripligt och svårsmält.

Jag har arbetat med naturvård och skogsbruk i dryga 40 år, trettio av dem som företrädare för LRF och Södra Skogsägarna. Av de hundratals reservatsärenden jag kommit i kontakt med i länet och runt södra Sverige är Värnanäs det mest ingripande beslutet mot en enskild markägare jag följt. Här ska bildas reservat vars gränser omgärdar hela brukningscentrum.

Många markägare kan vittna om olustkänslan när reservat kommer på tal, att vara ifrågasatt som förvaltare och att förhandlingar sker under galgen. Trots det nås ofta överenskommelse. Ersättningsnivån har höjts sen 2010, dialogen har stegvis förbättrats. Naturvårdsverket har ständigt upprepat ”vi ska inte tvinga fram reservat”. Men så händer något annat i Kalmar län.

Ägare av skog och mark är intresserade av naturvård eftersom deras utkomst vilar på biologiska förutsättningar. Det är deras livsmiljö det handlar om. Konflikter bottnar i stället i myndigheters bristande respekt och tillit till den enskilde när skog blir aktuell för bevarande.

Drivkraften för bonden är att förvalta sin gård väl och lämna över den än mer värdefull till kommande generationer. Det är kärnan i ägandet och brukandet. Man tar även ett kollektivt ansvar för miljön. Skogsägarnas naturvårdshänsyn utvecklas varje dag. Det kryddas sedan med initiativ från enskilda markägare för att återskapa natur- och kulturvärden. Värnanäs med sina vackra ek- och bokskogar är ett exempel. Grandominerade marker har restaurerats och ersatts av ädellöv- och blandskogar.

Familjen Östersten med duktiga medarbetare har under snart tre decennier tillskapat ett mångfacetterat skogs- och odlingslandskap. Med en kombination av investeringar i både brukande och miljövärden. Sådant renderar ofta i priser och berömmande ord. Här tvingas lantbrukaren i stället lämna ifrån sig sin mark till staten.

Problemet är att myndighetsföreträdare ofta inte ser värdet av frivillighet. Man säger sig göra det men i praktiken är misstron fortfarande utbredd hos många handläggare. För mig är det en gåta och det gör mig oerhört frustrerad och ledsen. Särskilt när länsstyrelsen i vårt län, ett län som är så beroende av de gröna näringarna och tusentals bönders dagliga arbetsinsatser, fortfarande inte förstår detta. Jag var med om att ta fram den småländska skogsstrategin som initierades av framsynta landshövdingar. Även där märktes en misstro hos delar av länsstyrelsen i Kalmar när rapporten skulle skrivas.

KOMET är en modell för markägarnas egna initiativ för att skydda värdefull skog. Modellen har varit framgångsrik inte minst i Kronoberg. I Kalmar blev det inte ens en arbetsgrupp. För ett par år sedan utmärkte sig länsstyrelsen med att skicka ut en remiss om grön infrastruktur som fick förpassas till papperskorgen för den var så undermålig och saknade all förankring hos jord- och skogsbruket. Vari ligger felet? Vissa verkar helt sakna brukarperspektiv och förståelse för de drivkrafter som vägleder markägarna.

Det som händer med Värnanäs skulle troligen inte hända i Kronoberg eller Jönköping helt enkelt för att man där lärt sig läxan, utan en vettig dialog med markägarna skjuter man sig själv i foten. Två landshövdingar sade nej till att tvinga fram reservat på Värnanäs. Jag var själv med på mötet när vår förre landshövding Thomas Carlzon lovade Lennart Östersten att det skulle lösas på frivillig väg. Min övertygelse är att det finns alltför starka naturhandläggare som driver en egen agenda. Med respekt för deras biologiska kunskaper men viljan att lyssna till en bondes livserfarenhet är minimal.

Naturvårdsverket sitter på pengarna för att lösa mark och delar ansvar med länsstyrelsen. Här krävs omtag, respekt för ägaren, uthållighet och kompromissvilja. Varför kunde man inte tillmötesgå markägaren och stanna vid att avsätta den södra delen, två tredjedelar av det planerade reservatet på 344 hektar och i övrigt söka former för avtal, hitta bytesmark och förlita sig på familjens fortsatta drift?

Vilka är hoten mot Värnanäs, att markägaren hugger ner ekarna? Vilka stora grova träd har huggits ned så långt? Hur tänker länsstyrelsen klara betesdriften? Regeringen måste säga nej. Beslutet är ett övergrepp på familjen Östersten, provocerande för länets markägare. Det är ren konfiskation, en skamfläck för naturvården!

Mats Blomberg, Senior och tidigare näringspolitisk samordnare på Södra, Kalmar

LÄS MER: