Kalmar självbild måste förändras
Nyligen togs Harry Potter till hjälp för att ta död på "Det gaur inte" i Kalmar. En vällovlig ansats, men dessvärre skjuter den över målet. Det är i en helt annan vanföreställning som hindrar oss.
Inte en gång sedan jag kom till Kalmar för tre år sedan har jag hört någon använda uttrycket "det gaur inte". Däremot ofta att de flesta andra i Kalmar säger så. Liksom att de borde sluta med det eftersom det riskerar att bli en självuppfyllande profetia, ett hinder för utveckling.
Så långt är det helt korrekt. En självbild som saknar förankring är lättsinnigt önsketänkande. Bygger man en vision på en sådan självbild blir den föga mer än en idealistisk dröm.
Den insikten hade jag med mig när jag jobbade med förstudien Universitetsstaden Kalmar 2020 (www.kalmar.se/universitetsstad) som handlar om vad Kalmar behöver göra för att ta vara på sina möjligheter.
Peter Wänehag, kyrkoherde i Domkyrkan, gav en viktig pusselbit. Han berättade om ett möte om hur kommunen kunde rädda den då nedläggningshotade Kalmar flygplats. I en kaffepaus hörde han två herrar säga till varandra: Allvarligt talat, grabbar! Vad ska vi med flygplats till? Vi är ju redan här!
Det tycker jag präglar Kalmars självbild. Betydligt mer än det gaur inte, hör jag det behövs inte. (Idag skulle förmodligen samma herrar ha sagt Vad ska vi med ett modernt universitet till, vi har ju redan Kalmar Lantmän?).
Kalmar är redan i mål. Allt vi behöver tänka på är att bevara det hela. Inte ändra. Inte lyfta några stenar. Framför allt inte lägga dit några nya som kan störa mönstret i de som redan ligger. Vi behöver inte, vi har redan så mycket. Vi är förebild för många andra städer och ledande inom många viktiga områden.
En del av vår självbild är förvisso sann även med objektiva mått, att vi bor i en av Sveriges vackraste städer och ligger granne med ett av landets starkaste varumärken. Att kronprinsessan firar sin födelsedag nästgårds till oss och regalskeppet Kronan är en fantastisk upptäckt.
Nu senast, att vi förutom Ben & Jerry:s, MacDonalds och Subway fått ytterligare en amerikansk franchise att komma hit och springa, simma och cykla en gång om året. Detta har satt fart på vår besöksnäring som nått rekordnivåer.
Detta är sant och välkommet. Är det också hållbart? Är det uttryck för att vi rör oss framåt?
Ensidigt beroende av handel och besöksnäring, även om de är kortsiktigt lönsamma, är ett gissel för många svenska småstäder, sa lektor Lotta Braunerhielm från Karlstad universitet nyligen i ett seminarium.
Det är lätt att förstå vad hon menar. Handel och besöksnäring är låglönebranscher. De förmår sällan att driva utveckling. Städer som gör sig ensidigt beroende av dem kommer med tiden gå samma möte till mötes som en gång de gamla brukssamhällena.
Dessa branscher är de sista som överger en stagnerad geografisk marknad. Besöksmarknaden är till och med den allra sista. Människor besöker platser även för att uppleva hur man levde förr i tiden.
Vår studie visade att Kalmar på senare tid förlorat mycket av det som en gång byggde upp oss. Nyligen har också Barometern i en artikelserie visat att vi på punkt efter punkt blivit frånåkta av Växjö i fråga om moderna tillväxtfaktorer.
Mer än lättsinnigt önsketänkande är Kalmar betjänt av en realistisk insikt om utgångsläget för att ta sig an sin krisbehandling. Vi må ha mycket av vår storhet bakom oss, men vi har inte berövats möjligheten att själva skapa vår framtid.
Att vi har ett universitet som vill investera hos oss är just nu vår största möjlighet. Mer än något annat behöver vi nämligen öka vår kapacitet för kreativitet och nytänkande.
Vi kan inte bygga vår framtid på låglönebranscher. Vi behöver en kvalificerad, kunskapsintensiv arbetsmarknad som är attraktiv för unga, välutbildade människor, inte bara av ekonomiska skäl utan även av sociala.
En utveckling som kräver att Harry Potter får sällskap av politiker djärva nog att driva opinioner, inte bara följa dem.
Thore Berggren
Kommunikatör, Kalmar kommun
