Annons

"Jag har väldigt svårt att älska människor med högerextremistiska åsikter"

Debatt • Publicerad 14 mars 2008

Ingvar Gustafson har i Barometern-OT den 8 mars ondgjort sig över Göran Wikings inlägg den 16 februari. Vid en första genomläsning tycks artikeln vänlig och rentav hovsam, men andra gången känner jag mig illa till mods. Jag finner flera försåtliga glidningar mellan hur det var förr till hur författaren tror att det är idag som om ingenting har hänt sedan korstågens dagar och 1800-talets kolonialism som kristendomen dessutom får bära hundhuvudet för. Vi tar ett axplock.

”Barmhärtighet” menar IG ska betyda ”hygglig” och reducerar därmed den judisk-kristna moralens kungstanke till vår egen välfärdsmoral – en till intet förpliktande lust att vara hänsynsfull och tolerant. Den västerländska humanismen sådan den gestaltat sig sedan Descartes dagar har ju gjort just toleransen till det viktigaste. Men barmhärtighet i biblisk mening handlar faktiskt om mycket mer, och att vara hygglig är inte särskilt svårt för en normalt funtad människa. Jesus säger inte att vi ska tolerera våra motståndare, han säger att vi ska älska dem. Och be för dem som förföljer oss. Det är den optimala tillämpningen av den gyllene regel som IG påpekar finns på flera andra ställen än i Bibeln. Rätt så, med en liten skillnad: Överallt utom i kristendomen är den negativt formulerad – vad du inte vill att andra ska göra mot dig ska du inte heller göra mot dem. När den blir positivt formulerad som av Jesus ställer det plötsligt större krav på vår medmänsklighet och för oss långt ifrån den äckliga välgörenhetens uppifrånperspektiv till en äkta solidaritet med de utslagna och sargade människor som vi åter ser allt fler av i vårt så kallade välfärdssamhälle.

Annons

Nu hör jag till dem som villigt erkänner att jag själv har svårt att leva upp till detta trots att jag gör mitt bästa för att följa Jesus. Jag har till exempel väldigt svårt att älska människor som ger uttryck åt högerextremistiska åsikter och erkänner min lust att klå upp dem som misshandlar andra. Men jag gör det inte bara för att jag har lust till det. Och där kommer nåden in, som IG tydligen vill rensa ut ur språkbruket. När var IG senast i Kyrkan och hörde en förkunnelse som bara handlade om skam och skuld? Själv är jag av naturliga skäl där ganska ofta och ser i IG:s beskrivning något som tycks hämtat ur en Bergmanfilm från 60-talet. Vi som är kristna vet att vi inte är fullkomliga och därför i behov av Guds nåd för att kunna gå vidare i livet. Att sedan koppla stormaktstidens ”kungadöme av Guds nåde” till den teologiska nådetanken är inget annat än ett skamgrepp.

Visst har Kyrkan mycket att skämmas för i sin historia, men har alla de humanistiska tänkare som räknas upp så mycket mer att yvas över? Darwin må räcka som exempel. Vid läsningen av en del av hans skrifter finner man den mest hårresande rasism och övertro på den vita rasens överlägsenhet i världen. Barn av sin tid, javisst, men det har också teologins företrädare varit. Och vad handlar tävlingen om vilket tankegods som är äldst egentligen om? För inte så länge sedan var det totalt ute inom filosofin att luta sig mot gamla traditioner. Positivismen ville lära oss att allting ständigt blir bättre och bättre. Och där är vi också framme vid min grundfråga: Vilken humanism är det vi pratar om? De underströmmar av allmän medmänsklighet som gått igenom årtusendena i både religion och filosofi? Eller den västerländskt filosofiska humanism som började växa fram i och med renässansen och fick riktig fart i och med upplysningen? Den som undan för undan har gjort människan till alltings mått utan att räkna med något som är större. Och vi såg ju konsekvenserna under 1900-talet med sitt svårslagna rekord av barbari i två världskrig, nazism, sovjetkommunism och etniska rensningar på Balkan med flera platser. Så vad har den humanismen har gett oss som bär för framtiden?

Med besvikelse konstaterar jag att IG är lika förutsägbar som populisten Christer Sturmark i Förbundet humanisterna. Att jag som kristen gärna får utöva min tro i den sammanslutningens drömsamhälle är inget annat än repressiv tolerans. Det betyder att jag gärna får yttra vad jag tänker så länge jag inte räknar med att bli tagen på allvar av dem som har makten. Som präst kan jag inte tänka mig att gå in i partipolitiken eftersom jag ser att alla religiösa ledare blir livsfarliga så fort de får politisk makt. Men i en demokrati värd namnet ska väl ändå de kristna rösterna få höras på samma villkor som alla andra? Övriga religioner och tankesystem med för den delen.

Avslutningsvis vill jag citera Johanna Schwarz: ”Du säger: Jag tror inte på Gud, jag tror på mig själv. Jag svarar: Jag tror på mig själv, därför att jag tror på Gud.”

Allan Willny, Högskolepräst

Per Dahl, politisk chefredaktör
Så här jobbar Barometern Oskarshamns-Tidningen med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons