"Den bortprioriterade skolan”
Den sittande vänstermajoriteten vill gärna få oss att tro att Kalmars skolor skulle vara välmående, att allt går åt rätt håll och att vi bara ska “fortsätta framåt”. Den bilden börjar nu allt mer krackelera. Facket har sedan tidigare larmat om att skolan behöver mer pengar. Nu har det gått så långt att rektorer slutar och personal skriver brev till utbildningsnämnden i desperation.
Skolsituationen i Kalmar går bäst att beskriva med två ord: Ohållbar och provocerande. Ohållbar för att den sittande vänstermajoriteten vägrar lyssna på verksamheternas behov. Provocerande på så vis att vänstermajoriteten samtidigt solar sig i glansen av verksamheternas bedrifter.
I flera år har Kalmaralliansen påtalat att skolpengen i Kalmar kommun är alldeles för låg, och i vår senaste budget avsatte vi 10 miljoner extra för att höja den, vi vet att detta inte kommer att räcka för att täcka de hål som finns men det är en början för att visa att vi tycker att skolan inte är ett område som man kan spara på, utan ett område som vi måste satsa på, det är våra framtida kommuninvånare som vi utbildar till att bli bra medborgare i framtiden.
”Kalmars rektorer har under lång tid fått driva sina verksamheter under en närmast anorektisk budget. Många har klarat det, mycket tack vare all fantastisk och kompetent personal, men också för att de socioekonomiska utmaningarna i kommunen inte varit särskilt stora. Däremot bygger denna typ av skolpolitik ingen långsiktighet.”Hanne Lindqvist (M)
Det är lätt att tro att det är regeringen som bestämmer skolpengen, men det är kommunen som själv avgör hur hög den ska vara. Det är ovärdigt att likt den sittande vänstermajoriteten försöka undfly sitt ansvar genom att skrika högt på den relativt nytillträdda regeringen om statsbidrag, när de år efter år vägrat höja skolpengen i Kalmar, trots att det ekonomiska utrymmet har funnits.
Kalmars rektorer har under lång tid fått driva sina verksamheter under en närmast anorektisk budget. Många har klarat det, mycket tack vare all fantastisk och kompetent personal, men också för att de socioekonomiska utmaningarna i kommunen inte varit särskilt stora. Däremot bygger denna typ av skolpolitik ingen långsiktighet. Rektorer och personal kan inte balansera på en tunn lina i all evighet; i synnerhet inte när det börjar blåsa på riktigt.
Och blåsa har det minst sagt börjat göra. Det är inget vi i oppositionen hittar på för att vinna politiska poäng, utan det är den verklighet som personalen själva beskriver. Besättningen skriker efter hjälp medan kaptenen passivt ser på när skeppet styr in bland reven och tar in allt mer vatten. Det är kanske det bästa sättet att beskriva majoritetens hantering av den situation de själva skapat. Det här är allvar.
Personal som befinner sig i en ohållbar arbetsmiljö blir inte långvariga. Ryktet av kommunen som arbetsgivare sätts på spel, och färre elever går ut med behöriga betyg. Det vi nu ser början på, är anledningen till att Kalmaralliansen under så lång tid drivit på för en högre skolpeng.
Nu är det dags för vänstermajoriteten att släppa den partipolitiska prestigen och erkänna att detta inte går längre. Våra rektorer, lärare och elever förtjänar bättre än besparingar.
Hanne Lindqvist (M)
Christopher Dywik (KD)
Lotta Wahlmino (L)
Susanne Eliasson (M)
Fredrik Sjömar (KD)
Olle Olson (M)
