"De konservativas stolta nya migrationspolitik”
I valet 2014 fick Sverigedemokraterna nästan 13 procent av rösterna. Jag minns Aftonbladets förstasida efter valnatten, där man i fetstil skev. ”Men 87 procent är emot” Det kändes befriande. Redan då kände de flesta av oss till SD:s nazistiska rötter. Trots flyktingkrisen året efter fanns hos flertalet av oss svenskar, åtminstone av humanitära skäl, en positiv inställning till migrationspolitiken. Vem minns inte den lilla döda treåriga pojken på Aleppos strand.
Så sent som det senaste valet rådde mot bakgrund av SD:s värderingen stor enighet om en klar gränsdragning gentemot mot partiet. Fredrik Reinfeldt var inför 2014 års val tydlig i sitt fantastiska tal ”att vi måste öppna våra hjärtan”.Också Jan Björklund tog striden. Annie Lööf fortsätter den på ett modigt och beundransvärt sätt. Många trodde att SD skulle tona ner sina nazistiska rötter när partiet lyckades komma in i Riksdagen. Men vad hände?
I stället träder de gamla ränder fram
- samer och judar är egentligen inte riktiga svenskar enligt Björn Söder
-islam är en avskyvärd religion säger Richard Jomshof
-invandringen är orsaken till mäns våld i vårt samhälle, Jimmy Åkesson
Det är mot denna bakgrund vi måste se den mörkblåa alliansen med den bruna tonsättningen. Taktpinnen håller SD ledaren i.
En annan gräns som är stängd är den mellan barn och föräldrar. Ett i sanning historiskt ställningstagande som har skammens signum men också förödande konsekvenser för de barn och föräldrar som drabbas. Inget ”slingrande” i debatten kan trolla bort det.
Sverige, ett av världens rikaste länder, har nu en av Europas strängaste migrationspolitik. En politik som tyvärr också Socialdemokraterna slår sig för bröstet för.
Men vilket ansvar har vi, som röstar fram dessa ledare med denna politik?
Vill vi verkligen att våra barn och barnbarn skall växa upp i allt mer avhumaniserat samhälle?
Vad svarar vi dem, när historiens dom faller tung?
Jan Bolin
