Civilkurage!

ade Marcus Gabrielsens liv kunnat räddas om någon försökt ingripa när han misshandlades på Kungsgatan i Stockholm? Är det verkligen så illa att vi inte längre vågar hjälpa medmänniskor som befinner sig i livsfara? Accepterar samhället brottslighet och likgiltighet?

Dessa tre frågor är idag tyvärr befogade att ställa i Sverige. Införandet av en lag om utvidgat krav på ingripande vid brott ter sig dessvärre alltmera rimlig för att om möjligt skydda en nödställd. I svensk rätt finns idag ingen allmän skyldighet att vara verksam för att avslöja eller hindra brott och det finns över huvud taget ingen plikt att anmäla ett brott som redan har begåtts. Det finns inte heller någon allmän skyldighet att bistå personer som befinner sig i livsfara eller i allvarig fara för sin hälsa.

Jag har förståelse för att många är rädda för att ingripa när ett brott begås. Tyvärr verkar det som om alltfler accepterar både brottslighet och likgiltighet. Om samhället räds brottslingarna och godtar likgiltighet kommer brottsligheten ofrånkomligen att öka. Det blir då allt mer socialt accepterat att begå brott och allt fler kommer då att slå in på en brottslig bana. Detta måste förhindras med kraft. Trots att en utredning har föreslagit ett utvidgat ansvar att avslöja eller hindra brott eller att bistå en nödställd som befinner sig i allvarlig fara för liv eller hälsa, så har någon sådan utvidgning inte införts i svensk rätt. Bristen på civilkurage i samhället blir allt tydligare och vi måste nu vända den onda spiralen så att viljan att hjälpa en medmänniska i nöd blir det naturliga.

Sven-Åke Svensson

kristdemokrat, Vissefjärda