Annons

"Återerövra öppenheten - Riv murarna”

Flyktingpolitik
Klädd i blåa shorts och röd t-shirt låg pojken död på stranden. Fotot på den 3-årige flyktingen Alan Kurdi 2015 fick svenska folket att öppna sina hjärtan.
Debatt • Publicerad 14 maj 2021
Detta är en opinionstext i Barometern Oskarshamns-Tidningen. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Fredrik Modéus: ”Hela idén tycks vara att om migrationspolitiken är strikt kommer integrationsutmaningen att lösas. Jag tror att den utgångspunkten är felaktig.”
Fredrik Modéus: ”Hela idén tycks vara att om migrationspolitiken är strikt kommer integrationsutmaningen att lösas. Jag tror att den utgångspunkten är felaktig.”Foto: LENA GUNNARSSON

Vi samlade kraft och tog emot de som sökte sig till vårt land, och gav på bibliskt vis skydd åt främlingen. Beslutsfattare uttryckte sig tydligt. Vid en manifestation i Stockholm lovade statsminister Stefan Löfvén att ”mitt Europa bygger inga murar”.

Sedan dess har vi byggt murar. Tonläget i den offentliga debatten har hårdnat, och svaret på alltför många samhällsfrågor är att det är invandringens fel. SOM-institutet vid Göteborgs universitet genomför varje år en av Sveriges största opinionsundersökningar. Den visar att en växande majoritet sedan 2016 vill att Sverige tar emot färre flyktingar. En demokrati bygger på respekt för majoritetens vilja. En fråga som ändå måste ställas är hur det demokratiska systemet skulle kunna förses med en viss tröghet för att hindra en opinionskantring att alltför snabbt slå igenom i konkreta beslut.

Biskop Fredrik Modéus, Växjö stift.
Biskop Fredrik Modéus, Växjö stift.Foto: Lina Alriksson
”Vad har hänt med solidariteten med den som är i nöd? Hur har bilden av Alan Kurdi kunnat blekna så fort? Armar läggs i kors, ansikten vänds bort och kalla vindar drar genom Sverige. Statsministerns löfte tillhör en förfluten tid.”
Biskop Fredrik Modéus
Annons

Enligt både SOM-institutet och stiftelsen Expo tycks svenska folkets värderingar bli alltmer främlingsfientliga. Att se på den andre med misstänksamhet verkar bli vanligare. Man kan fråga sig var öppenheten har blivit av. Vad har hänt med solidariteten med den som är i nöd? Hur har bilden av Alan Kurdi kunnat blekna så fort? Armar läggs i kors, ansikten vänds bort och kalla vindar drar genom Sverige. Statsministerns löfte tillhör en förfluten tid.

I juni ska riksdagen ta ställning till hur Sveriges nya migrationspolitik ska utformas. Beslut ska tas om en ny utlänningslag. Jag är övertygad om att varje politiker, oavsett partitillhörighet, har en genuin vilja att arbeta för lösningar som man totalt sett tror är de bästa. Den kommande lagstiftningen kommer att påverka en mängd politikområden; bostäder, socialförsäkringar, utbildning, kultur och sysselsättning för att nämna några. Just därför behöver de beslut som ska fattas sätta människan – och i synnerhet barnet – i främsta rummet. Lagstiftningen måste tåla att prövas mot internationella konventioner och åtaganden som Sverige har lovat att följa.

De förslag till ny utlänningslag som finns på riksdagens bord är stentuffa. Den som inte ser det har vant sig vid det hårda tonläget. I båda huvudalternativen till lag föreslås att tidsbegränsade uppehållstillstånd ska bli normen och att fler hinder ska sättas upp för familjeåterförening. Hela idén tycks vara att om migrationspolitiken är strikt kommer integrationsutmaningen att lösas. Jag tror att den utgångspunkten är felaktig.

God integration nås på andra sätt. Flyktinggruppernas riksråd skriver: ”Att människor kategoriseras och hålls utanför rättigheter, att människor berövas sin familj och att människor år efter år måste hålla öppet för att lämna landet främjar inte integrationen.” Trots strukturella utmaningar är stora delar av civilsamhället engagerat i integrationsarbetet. I till exempel Svenska kyrkan erbjuds språkcaféer, arbete och praktikplatser samt en mängd sammanhang där möten mellan människor sker.

En kyrka värd namnet arbetar uthålligt för medmänniskans bästa. Men civilsamhällesaktörerna kan såklart inte göra allt. Den offentliga sektorn behöver i högre grad än idag underlätta integration. Alltför ofta hör jag församlingsmedarbetare berätta om fyrkantiga regler och långa handläggningstider som snarare hindrar än möjliggör människors möjlighet att bli en del av samhället.

Ett samhälles moral är inte något på förhand givet. Kompassriktningen måste formas och erövras varje dag. Jag vägrar tro att humanismens bank är bankrutt. Jag vägrar tro att det inte finns tillräckliga medel i medmänsklighetens valv. Vi kan dela med oss av vårt innestående omsorgskapital så att fler får del av frihetens, säkerhetens och rättvisans möjligheter. Tänk om politikernas ord om en ”human lagstiftning” skulle innebära verklig generositet, att språkkrav skulle innebära effektiv språkundervisning för alla och att uppehållstillstånd skulle innebära en permanent fristad undan våld och förtryck med möjlighet till verklig etablering i stället för oro och dålig integration.

Inför sommarens beslut vädjar jag till riksdagens ledamöter att särskilt tänka på barnen och värna deras rättigheter. Jesus var radikal. Han lyfte fram barnen som ett föredöme och synliggjorde dem. Som en följd av detta intar barnet en särställning i kristen tro. Beslut i Svenska kyrkan föregås alltid av en barnkonsekvensanalys där förslag prövas mot Barnkonventionen, svensk lag sedan 2020. Min bedömning är att förslaget till ny utlänningslag svårligen skulle tåla en sådan analys. Därför bönfaller jag beslutsfattare att ompröva ställningstaganden och agera så att barnets rättigheter säkerställs.

Låt humanism, solidaritet och människovärde få vägleda den kommande lagstiftningen. Blunda inte för värderingsförskjutningen. Ge skydd åt främlingen. Återerövra öppenheten. Riv murarna.

Biskop Fredrik Modéus, Växjö stift

Annons
Annons
Annons
Annons