”80 nya svenskar med typ 2-diabetes varje dag”
En dåligt behandlad sjukdom innebär en ökad risk för hjärtkärlkomplikationer, därför är det viktigt att alla värden ligger inom det av läkaren uppsatta referensintervallet.
Ett stabilt långtidsblodsocker, HbA1c, är det viktigaste att ha kontroll över i en diabetesbehandling för att förebygga hjärtkärlkomplikationer som till exempel stroke eller hjärtinfarkt. När man har fått typ 2-diabetes ska ett målvärde av HbA1c sättas upp av läkaren på vårdcentralen för varje enskild patient.
Valet av vilka mediciner som sätts in, varierar. Det finns idag mediciner som både reglerar blodsockret och samtidigt minskar risken för hjärtkomplikationer med upp till 30 procent för en person med typ 2-diabetes och tidigare hjärtsjukdom.
De nyare medicinerna minskar bland annat risken för åderförkalkning, demens, eller sjukdomar som hjärtinfarkt, stroke eller för tidig död. Det är fantastiskt, men det har gått mycket långsamt. En ny internationell studie, CAPTURE, med 10 000 patienter visade att endast två av tio med typ2-diabetes och som hade åderförkalkning eller hjärt- kärlsjukdom fick glukossänkande läkemedel som bevisligen hjälper vid problem med hjärt -kärlsjukdomar. I Sverige uppskattas kostnaderna för diabeteskomplikationer uppgå till mer än sju miljarder, därtill kommer förstås försämrad livskvalité för varje enskild patient.
För att förbättra resultatet av behandlingen av personer med typ 2-diabetes har Sveriges hjärt- och diabetesläkare därför gjort gemensam sak och skrivit ett konsensusdokument, där man trycker hårt på att behandling av typ 2-diabetes ska vara inriktad på att förebygga hjärtkärlsjukdom vilket innebär ökad användning av nyare läkemedel som kallas GLP-1 och SGLT-2.
Riktlinjer följs inte
Socialstyrelsens riktlinjer för behandling av typ 2-diabetes, följs mycket dåligt och vården skiljer sig både mellan och inom länen. Vilket är obegripligt, för vi har fakta på hur patienterna ska behandlas och hur vården ska gå till, och det är samma för hela landet. Och ändå görs olika tolkningar och enskilda patienter får olika bra mediciner beroende på vart de bor.
Jag som patient kan ha koll och vara insatt men det är sjukvården som måste vara experter och hjälpa mig men bristen på kompetens bland vårdcentralerna är mycket stor. Exempelvis berättade en medlem att han talade om för sin läkare att han hört om en ny medicin och att ville testa den, men läkaren hade aldrig hört talas om den och ville därför inte skriva ut recept på den.
Det finns en väg framåt för personer med typ 2-diabetes, men det krävs politiska beslut som säkerställer att varje enskild vårdcentral har rätt resurser och kunskap om sjukdomen och behandling.
Typ 2-diabetes är en komplicerad, allvarlig och potentiellt dödlig sjukdom och därför bör diabetesvård se exakt likadan ut i hela landet. Boendeort ska inte avgöra framtiden!
Thomas Magnusson, ordförande DiOS, Diabetesorganisationen i Sverige
