”59 år sedan Hammarskjöld förolyckades”

Men principen ett land – en röst väckte missnöje bland stormakterna när allt fler kolonier i Asien och Afrika blev självständiga. Sovjet krävde Hammarskjölds avgång och ville göra en maktdelning, som skulle garantera deras eget inflytande. Det röstades ned tack vare stödet från de forna kolonierna.

1960 bröt sig den uran- och kopparrika provinsen Katanga, med stöd från belgisk gruvindustri, ut ur den unga Republiken Kongo. Intressena för bibehållen europeisk kontroll över denna mineralrika del av Afrika var starka. Även i Nordrhodesia, den brittiska kolonin söder om Katanga, fanns starka krafter mot självständighetsrörelsen.

Trots FN:s fredsbevarande styrkor i Katanga urartade situationen till regelrätt krig. Dag Hammarskjöld reste till Kongo för att mäkla fred. Hammarskjölds plan flög in över Ndola i Nordrhodesia strax efter midnatt den 18 september 1961, för ett möte med Katangas president Tschombe, men kraschade några kilometer från flygplatsen. Sökinsatserna inleddes först långt in på följande dag. Samtliga ombord omkom troligen omedelbart, utom en säkerhetsvakt. Under de få dagar han överlevde vittnade han om ljusgnistor före en explosion.

Nordrhodesias utredningar kritiserades hårt av svenska flyg- och brottsmålsexperter som rest dit. Nordrhodesierna var helt låsta i föreställningen att det var en olycka orsakad av en svensk pilot, ovan vid afrikanska förhållanden. Ögonvittnesskildringar från afrikansk lokalbefolkning, om förföljande flygplan och olika ljussken längs planets färdväg och vid platsen för kraschen, förringades och förvanskades. Man vägrade göra undersökningar som svenskarna begärt för att utröna om flygplanet utsatts för sprängning eller beskjutning.

FN gjorde en egen utredning, med bredare ingång. Man kunde dock inte styrka vare sig materialfel, misstag av människor, sabotage eller attack mot planet. Inte heller kunde man avfärda någon hypotes. Frågan om orsak lämnades öppen.

Sveriges regering tillsatte en arbetsgrupp under justitiekansler Rudholm, för att, med Tage Erlanders ord, ”kritiskt granska” allt som framkom. Men när rapporten väl kom, lade den sig i linje med den nordrhodesiska. De kritiska rapporterna från Luftfartsverket och Rikskriminalen hemligstämplades.

Efter att nya vittnesmål framträtt öppnade FN härom året utredningen på nytt. En oberoende utredare tillsattes. Enligt delrapporten 2019 talar mycket för att kraschen orsakats av en attack eller hot mot Dag Hammarskjölds flygplan.

Vid en debatt jag initierat i Sveriges riksdag den 10 september i år poängterade utrikesminister Ann Linde att regeringen numera anser att ”andra orsaker än pilotfel kan vara minst lika sannolika”. Däremot visade hon inget intresse av att låta en oberoende arbetsgrupp, med historisk och juridisk expertis, gå till botten med vad som låg bakom den svenska regeringen svängning 1962, som vidhölls vid ny utredning 1992-93. Ministern såg inte heller något värde i att släppa handlingar som ännu efter 59 år är sekretessbelagda. Varför?

I min debatt med ministern upprepade hon betydelsen av den pågående FN-utredningen. Det är bra. Men varför Sveriges regering 1962 anpassade sig efter nordrhodesiernas förklaring om ”pilotfel” och hemligstämplade allt som kunde tala för något annat, det ligger inte inom FN-utredningens uppdrag.

Svenska folket, och inte minst de förolyckades familjer, har rätt att få veta vilka diplomatiska eller kommersiella hänsyn dåvarande regeringar tog när man släppte den kritiskt granskande hållningen och anslöt sig till kolonialmaktens tolkning.

Det är svensk historia det handlar om, och det är Sveriges ansvar att reda ut.

Gudrun Brunegård (KD), riksdagsledamot