Svenska julen - en utländsk tradition

Under gemytliga former äter vi lutfisk, skinka och julgröt. Till detta dricker vi julöl och måhända en snaps. Vi ger varandra julklappar, vi tittar på tv medan vi väntar på tomten och mitt i allt frossande helgar vi frälsaren, Jesu födelsedag.

Ordet jul, tillika julbordet, julölet, julgranen och mycket annat av vårt julfirande har sitt ursprung i helt andra sammanhang. Vissa härstammar till och med från hedniska offerriter från den tid då asagudarna Tor, Oden och Frej härskade över världen.

Med tiden har nya inslag kommit till. Tv har tillfört Kalle Anka och Karl-Bertil Jonssons julafton, men traditionen lever stark. Låt oss ta en närmare titt på julen, dess traditioner och ursprung...

Från 300-talet Själva ordet jul användes redan i den gotiska kalendern på 300-talet. Historieforskarna kan dock inte enas om jul avser en fest, en månad eller rent av två månader. Ordet var även vanligt bland anglosaxarna i England. Fortfarande säger man i de norra delarna av England "Yule" eller "Yule-tide". I det finska eller finsk-ugriska språket förekommer ordet jul redan kort efter Kristi födelse.

Jul som högtid och fest förekommer i den Nordiska litteraturen för första gången i en drapa om Harald Hårfager från omkring år 900. Där står bland annat att kung Harald ville "dricka jul ute på havet och taga upp frejs lek". Uttrycket dricka jul förekommer genom hela medeltiden och långt därefter.

Luther skrev om granen Julgranen med tindrande ljus liksom stjärnan, adventsstaken och adventskalendern som numera heter julkalender har sin givna plats i de flesta svenska hem.

Julgranen finns omskriven redan på 1500-talet i Tyskland, bland annat av Martin Luther. Dessa julgranar var dock mindre än våra granar och mera av bordsmodell. En svensk soldat låg 1632 som konvalescent i ett hem i Leipzig, efter att han blivit sårad i strid. Han berättade vid hemkomsten om en gran som var smyckad med tända ljus. Soldatens berättelse anses som det äldsta belägget för den fullvuxna julgranen.

Adventskalenderns egen saga börjar också i Tyskland i slutet av 1800-talet. En pojke vid namn Gerhard Lang hade för ovana att ständigt fråga sin mor hur långt det var kvar till jul. Modern kom då på idén att baka 24 små kakor, alla med olika form. Hon gjorde sedan 24 paket. I varje paket låg en kaka. Gerhard fick öppna ett paket varje dag med start den 1 december och på så sätt kunde han själv hålla reda på hur långt det var kvar till julafton.

1920 kom adventskalendern Gerhard Lang blev så småningom affärsman och omsatte moderns briljanta idé kommersiellt. Omkring 1920 konstruerade han den första adventskalendern. Succén blev mycket stor.

Gerhard Langs kalendrar blev dock med tiden så sofistikerade och tekniskt invecklade att folk slutade köpa dem. Adventskalendern hade emellertid kommit till Sverige för att stanna.

Konstnärinnan, Aina Stenberg-MasOlle målade av sin hemgård, Siljansnäs, i Östra Björken i Dalarna 1932. Motivet kom att pryda en adventskalender som såldes av Sveriges Flickors Scoutförbund samma år. Den första upplagan trycktes i 10 000 exemplar.

Denna kalender blev en sådan succé att Aina Stenberg-MasOlle fortsatte att ge ut adventskalendrar fram till 1964. Hon var då närmare 80 år. Radiokalendern startade 1957. Tv hakade på radions succéprogram 1961. För att avdramatisera kalenderns förhållande till det kyrkliga bytte tv ut programtiteln 1972 till julkalendern.

Stjärnan kom från en sekt Adventsstjärnan eller julstjärnan har även den sitt ursprung i Tyskland. I början av 1700-talet grundade den tyske greven, Nicolaus Ludwig von Zinzendorf, en brödraförsamling i Dresden som blev kärnan i en sekt som fick förgreningar över hela världen. Sekten har fortfarande en verksam brödraförsamling i Stockholm. Sektens inriktning var mission i främmande världsdelar. Missionärernas barn gick i internatskolor och det var där som pappersstjärnan med plats för en lampa inuti konstruerades i slutet av 1800-talet.

Den klassiska hopvikbara Till Sverige kom bruket av adventsstjärnan i början av 1900-talet. Redan 1910 tillverkades i Lund den klassiska hopvikbara röda papperstjärnan.

Förebilden till tomten är S:t Nicholaus som var biskop i Turkiet på 300-talet. Han blev efter sin död helgonförklarad och betraktas i många kulturer som barnens speciella skyddshelgon. Den svenska jultomten skapades av konstnärinnan Jenny Nyström. En tomte som hämtat drag av både den gamla nordiska folktrons hustomtar och den kontinentala helgongestalten.

Det julbord som vi i dag äter har egentligen inget med julfirandet att göra. Det härstammar från 1800-talets "brännvinsbord" som föddes i och med att järnvägarna byggdes.

I de forna järnvägsrestaurangerna var det bråttom och där var självservering särskilt lämplig. Ur detta utvecklades det som kom att bli det "svenska smörgåsbordet" vilket för övrigt är ett av de två svenska ord som blivit internationellt vedertagna (det andra är ombudsman).

Historiskt sett har julmaten varierat i olika delar av landet. Det gemensamma är dock inslaget av griskött. Skinka och grishuvud anses dels ha sitt ursprung i vikingarnas Midvinterblot där det frossades på griskött, dels från medeltiden då vi som katoliker hade fredagen som allmän fastedag. Att äta ärter med fläsk på torsdagen, alltså dagen före fastedagen, är också det en kvarleva från medeltiden. Lutfisken har även den sitt ursprung som maträtt före fastan.

"Att dricka jul" En ingrediens i julfirandet kan dock ingen ta ifrån di svenske, nämligen supandet. Öl och brännvin har varit intimt sammankopplat med jul i det svenska folkhemmet. Detta oavsett vad som serverats i övrigt på julbordet och oavsett vilken religion som varit rådande eller vilket samhällsskikt folk tillhört.

"Att dricka jul" var ett vedertaget begrepp under medeltiden. Det var faktiskt en tid ett statligt påbud att öl och brännvin skulle flöda under julen. Den som inte bryggde sitt eget julöl kunde till och med en tid bli straffad och landsförvist. När den svenska och i viss mån den nordiska julen dök upp i historien hette det att man drack jul.

Kyrkan och klostren förde in humle i den svenska ölkulturen och bidrog till att ölet blev starkare. På 1500- och 1600-talen lär svensken i genomsnitt ha druckit 2, 5 liter öl per person och dag. Under samma tidsperiod, vilket är historisk säkerställt, tilldelades munkarna vid Solberga kloster på Gotland vardera en dagsranson på fem liter öl. Nunnorna i Vadstena fick däremot nöja sig med tre liter öl per dag.

Julölet, som direkt går att härleda till vikingarnas offerrit, Midvinterblot, bryggdes och bryggs fortfarande, under mycket hemlighetsmakeri, under sträng ritual och med ett inslag av magi.

Att behärska konsten att brygga öl var en tillgång som var högt skattad under medeltiden. Det sades bland annat att en hustru som kunde brygga öl var en bättre tillgång än en aldrig så vacker maka utan denna kunskap. "Skönhet förgår, men öltörst består", var ett vanligt uttryck på medeltiden.

Våra jultraditioner är således i det mesta importerade från Tyskland. För den skull, icke mindre värda att bevara.

Dryckesvanorna är dock svenska, så skå..., förlåt, God Jul.

Källa: Jul förr i tiden av Ebbe Schön och Den Svenska Julboken av Jan-Öjvind Swahn.