En flock "juveler" inger hopp om ljusare dagar
Det hör till att det ska vara lite provisoriskt, med några i hast framrotade plaststolar, ett par "prostatalappar" av neopren och ett litet bord, hjälpligt uppställt för kaffekoppar, termos och nybakade bullar.
Men ännu är vi inte där, riktigt. Man glömmer lätt att februari faktiskt är årets kallaste månad. Men bara på termometern...
När detta skrivs är det januaris allra sista dag. Därför blir det här ett litet bokslut över den fågelmatning som hjälper till att hålla en vid liv i januari.
Det har varit celebert besök i trädgården. När hårdvintern slog till med smällkalla nätter och snödrev kom de en morron, gående över gatan, en hel rad rapphöns. Sex stycken, till att börja med. De grävde ner sig i snön under mitt fågelbord och sprätte fram frön som pilfinkarna i vanlig ordning skvätt ut. Snön yrde om deras fötter. Snart stack bara huvudena upp ur snön.
Detta är en typisk, öländsk vintersyn, även om den blivit ovanligare med åren på grund av att rapphönsen har minskat kraftigt.
Nordisk juvel Mina utlagda äpplen lockade till sig en annan attraktion - sidensvansen. I den nordiska fågelvärlden tar den skönhetspriset i kamp med både steglits, blåhake och sommargylling. Den utstuderade färgsättningen hos sidensvansen för tanken till kinesiskt måleri. Det svagt roströda bröstet övergår i frackliknande elegans i den rödvinsfärgade ryggen och nacken. Mot detta kontrasterar vingarnas skarpa färger i vitt, svart och gult, och med ett litet, litet rött färgstänk. Sedan är det huvudet som förtrollar, med den svarta hakan, två gula kindfläckar och den knivskarpa svarta "ögonbindeln" som avgränsar den mahognyfärgade hjässan. Givetvis har inte heller skaparen fuskat med stjärtpennorna - de avslutas av en effektfull gul bård. Med ett sista penseldrag har undergumpen fått en vackert röd ton som ligger nära färgen på hjässan.
Det är något sällsamt, förnämt över uppsynen hos denna fågel. Och för att ytterligare undgå risken att förväxlas med kreti och pleti bland fåglarna har sidensvansen fått ett alldeles eget läte, det karakteristiska, höga ringandet som av små silverklockor. Det är så totalt
o-fågellikt!
Fågelmästaren Erik Rosenberg beskriver i Fåglar i Sverige den stigande och fallande ringningen från en flock sidensvansar som särskilt typisk.
Bofinken kvar Många vintrar har jag haft rödhakar vid fågelbordet. I år har de lyst med sin frånvaro. Däremot har flera bofinkar anmält sig och ökat på hemtrevnaden. Ett par gråsiskor har också hälsat på men nöjt sig med att plocka frön ur ölandstoken. Men det är gulsparv och pilfink som stått för de mest manstarka delegationerna kring fågelmaten. Här finns också att ta av. Utströdda fjädrar på marken har avslöjat att sparvhöken fluktat in födkroken bakom syrenhäcken. Det är en liten hane som kommer som en pil, lågsniffande utifrån åkern bredvid. En vinter för några år sedan höll jag på att få honom i huvudet en morron när jag gick ut på trappan för att hämta tidningen. Ögonblicket efteråt satt han med en gulsparv i klorna borta vid fröautomaterna. Fröna kom således till dubbel nytta, om man ska se krasst på det hela.
Örngott på isen I övrigt följde jag som många andra ölänningar dramat med rådjuren i slutet av månaden ute på isen vid Möllstorp. En tragedi, tycker vi människor. Och kustbevakningen fick rycka ut för att avliva det sista rådjuret. Det var väl gott nog. Men varför släpades de döda rådjuren sedan in till land? 60 kilo rådjurskött hade blivit ett utmärkt tillskott i maten för det 20-tal havsörnar som nu jagar sjöfågel i södra Kalmarsund. Troligen hade det räddat livet på många fåglar som nu försöker överleva i sundets vakar.
Jag vill gärna tro att kustbevakningen efteråt, i det tysta, körde ut rådjuren i sundet. Jag var själv med, på 1980-talet, och släpade ut döda grisar till "hemliga" öar i Kalmarsund. Den ideella örnmatningen runtom i landet räddade sannolikt havsörnen kvar i svensk natur.
I dag kan man sitta på "Örnbussen" mellan Kalmar och Färjestaden och med lite tur se tio havsörnar på en enkel resa. Det får vi gotta oss åt i februari!