På Alla hjärtans dag, den 14 februari, släpps boken Jag är lyckligt gift, min man är bara lite död.

Författare till boken är Christina Karlberg från Kalmar och Marita Warborn Lundgren från Varberg.

I boken skriver de personligt om vad som händer när en älskad livskamrat dör alltför tidigt. Boken vänder sig till den som förlorat någon och till alla dem som känner någon som drabbats.

– När vi hade skickat in allt till tryckeriet var det nästan en jobbig känsla. Gud, vad har vi gjort? Är vi redo för reaktionerna? Men nu är det bara en härlig känsla, säger Christina Karlberg och sneglar mot boken som ligger framför henne på bordet.

Det är en isande kall vintereftermiddag, men Christina Karlberg bjuder på te som värmer gott. Mörkret har börjat lägga sig över huset på Getingen i Kalmar samtidigt som vi pratar om det som borde vara det mest naturliga att prata om, men som de flesta av oss har så svårt att tala om, döden.

Sommaren 1999 avled Christina Karlbergs make Tommy av akut hjärtmuskelinflammation. Han var pappa till Elin, tre år, och Jonathan, fyra månader gammal. Det var midsommardag och Christina som trodde att Tommy var trött på grund av midsommarfesten blev sur och tog barnen med sig och körde hem till sina föräldrar. När hon kom hem några timmar senare låg Tommy död i sängen.

”Midsommardagen 1999 kl. 20.10 rämnade marken och min jordbävning inträffade. Bara två dagar tidigare hade ett lyckorus omfamnat mig och jag hade tänkt tanken att nu äntligen hade allt ordnat sig. Vi hade blivit en riktig familj!”

Christina beskriver Tommy som världens snällaste. Efter att i flera år kämpat för att för att få barn blev han och Christina till slut föräldrar till Elin och Jonathan.

– Jag har lärt mig att leva med sorgen efter Tommy. Det sorgliga är att barnen inte saknar Tommy. De saknar en pappa. De var ju så små när det hände. Elin har skrivit ett kapitel i boken och där skriver hon att hon inte vet vad hon saknar, säger Christina.

Dagarna efter Tommys död minns Christina som ett töcken. Ganska snart började hon att skriva dagbok och det är dagboksanteckningarna som nu ligger till grund för boken Jag är lyckligt gift, min man är bara lite död.

”Kroppen vrids ur. Allt måste ut. Ingenting nytt får komma in. Kräkas, kräkas, kräkas. Så inledde jag min dagbok som jag började skriva andra natten efter Tommys död”.

En månad efter Tommys död visade en kompis Christina en artikel i tidningen Amelia om en kvinna som ville komma i kontakt med andra som mist någon mitt i livet. Kort därefter startades VIMIL – Nätverket för oss som mist någon mitt i livet. Christina blev ansvarig för nätverket i södra Sverige och några år senare även ordförande. Tack vare VIMIL träffade hon Marita Warborn Lundgren från Varberg som hon nu skrivit boken tillsammans med.

– VIMIL blev ”livlinan” för oss och för många andra i samma situation. Jag och Marita fann varandra där. De andra kallade oss för systrar och numera säger vi att vi är systrar, skrattar Christina.

Både Christina och Marita saknade en bok som handlade om det de varit med om. Efter flera års sökande och pratande bestämde de sig för att skriva boken själva.

– Med boken vill vi försöka förmedla att det går att överleva en enorm förlust och att det till och med går att komma tillbaka till det där som kallas livet. Vi vill också lära andra hur man vill bli bemött.

”Jag väntar på ett tecken. Ett tecken på att Tommy är med oss. Ett tecken på att han har det bra. Ett tecken på att han inte led. Men det kommer inte något. Jag får ingen kontakt. Och det gör mig förtvivlad”.

Hur lång tid det tog innan benen bar igen vet Christina inte, men med tiden blev dalarna inte lika djupa och avståndet mellan svackorna långsamt längre än tidigare.

– Jag kan inte säga exakt när det vände. I början hade jag till och med dåligt samvete om jag skrattade. Jag gillar egentligen inte ordet sorgeår, men det ligger mycket i det där. Allt man måste uppleva första gången var jobbigt. Och jag avskyr midsommar!

Barnen Elin och Jonathan påminner henne om Tommy – varje dag.

– I början gjorde det ont, men nu är det bara skönt. Jag vill prata mycket om honom. Och jag tänker ofta på honom, ofta utifrån barnen. Jag och Tommy gillade att resa. Det är där jag minns Tommy i dag, på alla platser vi upplevt.

Hur tycker du att man ska bete sig mot en människa i sorg?

– Bara vara, finnas till och våga fråga. Stå ut med att de som sörjer vill prata och älta, det uppskattade jag. Hjälp till med praktiska saker som att ta barnen till simhallen eller baka bröd.

Hur har arbetet med boken hjälpt dig?

– Helt läkt var jag inte, men det var skönt att få gå igenom allt i kronologisk ordning. Bara att känna att någon annan kan få tröst av det vi skriver hjälper mycket. Vi vill ju visa att det finns ljus i tunneln, att man överlever, men att det måste få ta tid och att alla reagerar olika.