Annons

Vettar – hantverk som genuin folkkonst

Från livsviktigt bruksföremål till inredningsdetalj. Vettarnas väg genom århundradena är en spännande förvandlingsresa från det som en gång var ett bruksredskap till det som numera närmast betraktas som folkkonst.
Nyheter • Publicerad 7 april 2008
Mannen som lär ha uppfunnit en viss typ av vette - Albert Kramer, Kalmar, med sitt gevär. Bilden är tagen omkring 1860 av okänd fotograf. Foto. Kalmar läns museum.
Mannen som lär ha uppfunnit en viss typ av vette - Albert Kramer, Kalmar, med sitt gevär. Bilden är tagen omkring 1860 av okänd fotograf. Foto. Kalmar läns museum.Foto: 
Lars Englund
Lars EnglundFoto: 
Ejdrarna rundar Blekinge på väg mot Kalmarsund.
Ejdrarna rundar Blekinge på väg mot Kalmarsund.Foto: 
Knipor i barrträ. Kolboda, Kalmarsund 1910-20-tal.
Knipor i barrträ. Kolboda, Kalmarsund 1910-20-tal.Foto: 
Alfågel i vinterdräkt. Böda, Öland.
Alfågel i vinterdräkt. Böda, Öland.Foto: 
Alfågel tillverkad av Karl Johansson, Norrböda, Öland 1915.
Alfågel tillverkad av Karl Johansson, Norrböda, Öland 1915.Foto: 

Om detta har arkitekten och kustälskaren Lars Englund, Saltsjö-Boo, skrivit en välmatad och mångfasetterad bok som både är en gedigen inventering och berättelsen om det hårda livet vid kusten.

Klokt nog börjar författaren med en ingående beskrivning av jakten, jaktredskapen och livet som fågeljägare. Det är nämligen mycket lätt att förälska sig i bilderna av de naivt skurna och bemålade vettarna och se dem främst som - ja just det - vackra objekt.

Annons

Nu är det något helt annat det handlar om. Jakten på sjöfågel med vettar var inte bara en viktigit inkomstkälla utan också ett viktigt tillskott till en ofta mager diet.

Arkeologiska fynd, skriver Lars Englund, visar att Sydskandinaviens jägarfolk brukade pilbåge och "fågelpil" redan under stenåldern. I Birka finns fynd av benrester efter ejder, Olaus Magnus skriver om sjöfågelfångst i sin Historia om de nordiska folken, från 1555 och Linné berättar om jakten både i sin Gotländska och Öländska resa.

Boken rymmer flera spännande berättelser om hur fågel fångades. Det är fascinerande att föreställa sig de män som dolda i en fågelliknande huvudbonad gick till hakan ut i vattnet, invaggade fåglarna i säkerhet, greppade dem i benen och drog ned dem under ytan. Lurigt eller hur? Fågelkompisarna trodde ju bara att grannen dök efter föda och stannade kvar, jägaren till ytterligare glädje.

Bruket av vettar förlorar sig i historiens dunkel. Det finns inte särskilt många vettar i museernas samlingar - i Kalmar läns museum samling endast en handfull. Vetten är som trasmattan, viktig när den brukas, användbar i många led för att slutligen vara så utsliten att den bara slängs. Eller bränns.

Enligt uppteckningar använde Tule-Eater-indianerna vettar av säv redan 1 000 år efter Kristus. I Sverige nämns vettarna först under 1700-talet men troligen har lockfåglar använts i jakt mycket tidigare. 1720 skriver prosten Olof Broman i Hälsingland: "Wettar, Wittar är fågelskinn uppstoppade med huvud fjädrar och allt tillbehör så utställt på ett litet bräde som vore det en levandes fågel."

Den urholkade trävetten lär ha uppfunnits, enligt en artikel i Jägarförbundets tidskrift 1891, av Kalmarjägaren A. Kraemer (egentligen Albert Kramer) som tillverkade ett stort antal vettar. Modellen fick många efterföljare.

Vettarna skars ofta i trä men tillverkades också av fjäder. Det är lätt att förstå att de förvandlats från bruksföremål till chicka konsthantverksobjekt. Formen är ofta charmfullt naiv och naturalistisk med personliga särdrag. Lars Englund presenterar på bild närmare 100 olika vettar och dessutom också enskilda snidare.

Det finns mycket skrock när det gäller vettar och sjöfågeljakt. Att ro runt ett vettepar bringade otur och man fick inte fråga jägaren var han skulle lägga sina vettar. Inte heller vända båten motsols vid avfärd. Jaktlyckan svek också om man pratade på vissa skjutplatser.

Lars Englund har mycket att berätta om fågeljakt och vettar längst den långa Kalmar länskusten. Han skriver inte bara om Kramers vettar utan också om Hugo Sjöholm, född i Bergkvara, fyrmästare vid Hävringen och Utgrundens fyrskepp som skar vettar mellan 1930 och -50, Sven Svensson i Bjursnäs, lantbrevbäraren som för eget bruk skar vettar 1940- 50, och om Karl Johansson "Träben-Kalle som var småbrukare, fiskare, jägare och lots i Grankullavik på Öland.

Vettar och sjöfågeljakt griper över ett stort ämne. Den tangerar det gamla jordbruks- och fiskesamhällets kärva villkor, berättar om mäns gemenskap under jakt, väver in skrock och skrönor och lyfter framför allt fram ett hantverk som i sin omedvetna charm är riktigt genuin folkkonst.

Gunilla Petri
Så här jobbar Barometern Oskarshamns-Tidningen med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons