Tom tillvaro leder till ett beslut som ställer allt på ända

Laura är tolv år när man först möter henne i Inger Alfvéns utvecklingsroman Mandelkärnan. Intelligent men naiv slår hon sig igenom tonår och studietid. Man får följa henne fram till dess hon är färdig läkare med forskningsmöjligheter, lierad med den man hon ville ha och med god ekonomi. Ändå gapar tillvaron tom. Då fattar hon ett beslut som kommer att ställa allt det hon bestämt sig för på ända. Det bottnar i några ord hennes argentinska mor om och om igen sa till henne när hon var barn: "- - - du är mitt stora underverk - - - kom ihåg det." Bokens slut är sådant att man eventuellt kan förvänta sig en fortsättning.

Handlingen utspelas 1986. Den politiska tragedi som nyligen ägt rum i Argentina och Palmemordet i Sverige finns med som kulisser.

Det börjar när Laura just anländer per flyg till Sverige för att bo hos en man hon som tror är hennes morbror, men som i själva verket är hennes far. Han lever ensam med två argentinska tjänare i ett stort hus, är neurobiolog och fullkomligt handfallen när det gäller umgänge med barn och ungdomar.

Hennes mor har skickat iväg henne under förevändningen att Laura ska operera en benskada som gjort henne låghalt. I själva verket är modern döende i cancer och lämnar därför ansvaret för dottern till fadern. Detta föräldrapars gemensamma förflutna är en av de gåtor som Laura får leva med.

I denna första av bokens fyra delar får man följa faderns trevande försök att närma sig Laura, som vänder alla taggar ut trots att hon skriker av ömhetslängtan och kärleksbehov. Fadern försöker etablera kontakt med hjälp av modellen av en hjärna. De två studerar bland annat mandelkärnan (=amygdala), centrum för känslomässiga reaktioner. Berättelsen genererar här starkare läsupplevelse än i någon av de tre följande delarna trots att också dessa ger meningsfull läsning.

Idel två får den dittills ensamma och utstötta Laura en bästis, en alldeles vanlig tonåring. Tillsammans snackar de Gud och religion och sex. Så blir kompisen kär i en kille och Laura känner gemenskapen hotad så som alla ungdomar i samma sits. Denne gosse är vegan och ömmar moderiktigt för djurens väl. På välkänt manér öser han galla över köttätare och andra monster och tror sig bidra till en bättre ordning genom att släppa ut minkar. Han stjäl den klartänkta Lauras analyser och presenterar dem som sina egna. Det hela kompliceras när den unge valpen gör Laura med barn. Då har flickornas vänskap redan kapsejsat. Inger Alfvén lyckas skickligt skildra en rad nutidsföreteelser i berättelsen om dessa tre ungdomar och de vuxna som omger dem.

Idel tre siktar hon in sig på världsresenärerna, de så kallade backpackers som flackar från det ena exotiska landet till det andra med sin ryggäck utan att egentligen uppnå någonting. Laura, som nu är student, hör till gruppen. Barnet har hon aborterat och förskjutit in i glömskan. Målande beskriver författaren hur "upplevelserna, det som borde vara själva resan" krymper till "korta mellanspel mellan de praktiska bestyren". Kringflackandet blir som ett utdraget läkarbesök; man väntar på att det ska vara överstökat.

I fjärde och sista delen lever Laura ihop med den framstående forskare som varit hennes handledare. I bakgrunden finns den åldrande fadern på snabb marsch in i seniliteten. Här är det intellektuella drag som går genom hela romanen, tydligast. Det är fadern som förklarat hjärnans funktion och modern och som förklarat livmoderns för Laura. Så blir boken ännu ett inlägg i den till synes aldrig mattade diskussionen om manligt - kvinnligt. Men det är inte bokens i och för sig intressanta resonemang som lämnar det starkaste intrycket utan berättelsen om vad som kan hända när ett barn och en man utan föregående varning kastas mot varandra.