Annons

Ida Linde - Norrut åker man för att dö

Det finns något vackert, ödesmättat och våldsamt i titeln på Ida Lindes nya roman.
Nyheter • Publicerad 15 september 2014
Foto: 
Ida Linde
Ida LindeFoto: 

Även innanför pärmarna krockar det vackra språket med våld och hopplöshet. I kontrasterna mellan det vackra och det smärtsamma framträder en både lysande och mörk roman.

Det var något i luften som vittnade om att våren var på väg. Lättfotat och syndigt. Så börjar Ida Linde sin bok.

Annons

Efter en solskenslätt öppning byter hon redan i andra meningen stämning och ger läsaren anledning att ana oråd.

Romanen utspelar sig i Västerbotten. Platsen är absolut inte oviktig, den är en stor del av samtliga karaktärer. De bär den med som ett brännmärke i huden, som ett arv de aldrig lyckas fly ifrån, även om de förflyttar sig rent geografiskt.

Just flykt är ett centralt tema. Första stycket handlar om polisen Sara som medan hon väntar på sin kollega får oväntat besök av en okänd man, Benjamin. De två blir älskande under loppet av några minuter och ger sig ut på en vansinnesresa genom det töande landskapet. Efter sig lämnar de ett antal döda kroppar.

Man vet inte riktigt varför Sara följer med Benjamin, bara att hon tycker det är dags att skita i alltihop. Längre fram i romanen besvaras frågan indirekt: Om man inte får det man längtar efter börjar man istället längta efter att förgöra det som andra har.

Väntan är ytterligare ett viktigt tema i Lindes bok och det är något som länge har plågat Sara, den sortens väntan som kan härja sönder ett helt liv.

Resten av romanen berättas genom olika personer som på olika sätt berörs av Sara och Benjamins handlingar.

De bär alla på samma väntan, den sortens väntan som kan förgöra en människa.

Lávra väntar på något extraordinärt, på att få känna sig utvald. Karim väntar på att få vara hennes möjlighet och utväg. Simon återvänder gång på gång till sitt barndomshem för att vänta på sin döda mamma. Saskia sitter och väntar vid sin mammas dödsbädd.

Ida Linde har skrivit en extremt fokuserad roman som hålls samman med stadig hand utan att någonsin bli övertydlig.

Karaktärerna broderas ihop även genom språket, vissa rader upprepas som ett mantra genom olika karaktärers berättelser och i vissa textpartier bakas deras tankar ihop.

Annons

Man får en allt tydligare bild av hur de hålls nere av samma boja: Denna besynnerliga sjö av arv och miljö och klass och kön och etnicitet och tillfälligheter. Hur blir man historielös, tvivellös, omänsklig. Glömska den enda flyktvägen. Den utan glömska går under.

Att läsa Ida Lindes senaste roman är både en njutning och plåga.

Det finns en svärta som är svår att freda sig mot men samtidigt är språket så välkomponerat och sprakande att jag blir glad.

Man läser liksom med hela sig, inte bara med ögon utan med öron, hjärta, intellekt och nerver.

Kort sagt är det en av de bästa böcker jag läst på länge.

Cecilia Köljing

Förlag: Norstedts

Så här jobbar Barometern Oskarshamns-Tidningen med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons