Hotellet

Skriv en roman nästa gång, Ola, föreslog nästan alla som recenserade Klippviks förra verk, en dagbok från Vikbolandet, författarens hemort i världen. Du har ett fantastiskt språk men borde i stället lida det om ett fiktivt förlopp, skrev man. Och nu är det som man då efterlyste här, Hotellet, en roman som är rätt svår att genrebestämma.

Den handlar inledningsvis om fläktsystemet, ett svårt ämne i skönlitteraturen. (Längre fram lägger berättaren femton sidor på att berätta om en borttappad nyckelknippa). Fläktsystemet skadades när en bilbomb exploderade i garaget. På samma sätt förgrenar sig den där explosionen in i många människors liv, de som just då finns på hotellet.

Förloppet klipps sönder, körs om, byggs in i olika monologer, det hela är stilsäkert gjort och beskrivningar konturskarpa. Man förstår efter hand att det är portieren som formulerar sig även om perspektivet skiftar (eller snarare roterar). Efter varje pass far han hem och skriver en bit till.

Då och då dyker det upp en kursiverad not. Det ser närmast ut att vara meddelanden från författaren till sig själv, en sorts spånor från verkstaden. Och ibland slår Klippvik in citat från annat håll eller meddelar i numrerade stycken vad som pågår i de olika hotellrummen. En fin satir handlar om en vapenlobbyist, andra texter liknar mer fristående krönikor, det finns täta faktabitar, populärvetenskap, föreläsningar och eviga ordlekar.

Många oväntade tricks således. I en pjäs vi såg för tusen år sedan rasslade det med jämna mellanrum ner en skylt där det stod: Detta är teater! Klippvik använder en likartad teknik i sin bok. Han gillar att riva illusionen i bitar.

Miljön känns mycket autentisk. I romanen döljer sig i själva verket ett vackert reportage om ett hotell i en större stad, hur det fungerar, vilka som bor där, de tusen rutiner som gäller och de bestämmelser som reglerar livet i denna slutna värld.

En andra del i boken handlar om Elisabeth som får veta att hon är HIV-smittad. Klippvik inleder det avsnittet i klassisk stil men går sedan över till friåkning igen och fokus börjar svaja, svänga. Mycket är begåvat gjort men det viktiga för författaren verkar vara att aldrig vila i sin berättelse. Efter hand märker jag att jag börjar bete mig likadant: reser mig ideligen och lämnar historien, jag gör annat, tömmer diskmaskinen, letar efter en räkning, kikar på en artikel.

Om han nu inte saknar skrivkondis. Eller har han för många idéer? Vill han kanske halstra oss? Men vi rör oss ju bara på ytan och däruppe bränns det sällan.

Tredje delen utspelas i ett bergigt landskap, kanske Afghanistan, där Abbe ingår i en grupp stridande gerillakrigare och en fjärde del handlar om en nattvakt på hotellet. Han lever svenssonliv men drömmer om att segla till Påskön i egen båt.

Många lovsjunger Borås Tidning som ju under det sista decenniet delat ut en miljon kronor till tio lovande debutanter. Men jag börjar misstänka att de där priserna också ställer till en del bekymmer. I stort sett alla har ju tillfallit språk- och formkramare. Och vad betyder egentligen en sådan skevhet för den nya litteraturen? Jag inbillar mig att också Klippvik sittr och skriver i skuggan från det där priset.

Dan Sjögren