Där finns en vrede och en ömsinthet som går hand i hand

Inte alltför ofta får man i sin hand ett skönlitterärt verk som bänder upp igenbommade rum i ens själ. James Meeks roman Den yttersta kärlekens gulag är ett sådant verk. Vitaliteten flödar i språk, i innehåll, i persongestaltning. Där finns en vrede och en ömsinthet som går hand i hand. Och en människokännedom som gör att författaren omfattar också de mest befängda yttringarna av mänsklig dårskap och förblindelse med ett förlåtande leende.

Och vad handlar då boken om? Jo, om "dödens visshet" och "livets storhet" och hur varat och icke-varat "kastar ljus över varandra" så att människan i ögonblick av klarhet inser att "en enda sekund av livet gör döden liten".

Också översättaren John Swedenmark måste få del av äran för det starka intryck denna pulserande skröna gör. Inte ett ögonblick låter han språkets spänst och saftiga must gå förlorad i sin tolkning.

James Meek är engelsman. Han har varit korrespondent i Sovjet och Irak och hans reportage från bland annat Guantanamo Bay har renderat honom ära och priser.

I Den yttersta kärlekens gulag har han valt att skriva om Ryssland i svallvågorna efter revolutionen och tsarväldets fall. Till en sibirisk småstad koncentreras en rad av de galenskaper människan ägnar sig åt. Det är smällkall vinter 1919 och den vackra fotografen Anna Petrovna har några år tidigare outgrundligt dragit dit med sin lille son. Hon utger sig för att vara änka. Ingen vet att den blide ledaren av stadens kastratsekt är hennes man.

Omsköljd av krigets vanvett beslöt han en dag att låta snöpa sig i tron att det var vägen till Paradiset på jorden. Han och hans sektmedlemmar kallar sig änglar och förverkligar sedan länge i sitt levnadssätt de ideal som kommunisterna basunerar ut att de vill genomföra. Dessa kastrater, tecknade efter verkliga förebilder, som försätter sig i extas genom att snurra, beter sig inte mer befängt än krigshetsarna, ideologerna, prästerna, schamanerna.

Som en furie rasar Anna mot troslärors och ideologiers hokus-pokus. Hennes religion är den handfasta kärleken; till mannen, till sonen och till vem som helst som kan vagga henne in i jordisk tillfredsställelse.

En dubbelnatur, en man förmögen både till de otäckaste våldsbrott och de mest irrationella kärlekshandlingar för den som rört vid hans hjärta, spelar en huvudroll. Han färdas genom Sibiriens ishelvete. Hans reservproviant är en man som han slaktar och äter när maten tryter. Också denna form av rysk

kannibalism påstås vara tecknad efter verkligheten.

En annan huvudroll innehas av en nästan god människa, en judisk officer i den tjeckiska legion som deltar i ryssarnas inbördeskrig. Viktiga roller spelar också en best till kapten och en överlevare och mångkonstnär som fixar och donar och på praktisk väg åstadkommer det inget prat förmår.

Att ens försöka beskriva de komplexa skeendena i denna överdådiga berättelse om människans småskurenhet och storhet och om idéernas bräcklighet är ogörligt. Allt jag kan säga är att humorn flödar, att känslorna tillåts svalla, att författarens distans till sina personer är lika distinkt som hans uppenbara kärlek till dem och att detta är en roman av den gamla goda ryska sorten trots att James Meek är engelsman.

Mig träffade den som ett yxslag. För Guds skull! Läs den!