Allt pladder är bannlyst i Jonathan Safrans andra roman

Det tog ingen tid alls innan 26-årige Jonathan Safran Foer 2003 slog sig in i Amerikas hjärta med den bok som på svenska heter Allt är upplyst. Nu har tre år gått, berättelsen har filmats med Elijah Wood i bärande roll och finns att läsa på ett trettiotal språk. Då slår Foer till med roman nummer två, lika komplex, lika levande, lika virtuost skriven. Extremt högt och otroligt nära heter den och ger röst åt en liten brådmogen, superbegåvad pojke och hans farmor och farfar, alla tre skadade in ni själen av händelser orsakade av människan. Det gäller två spektakulära tragedier: Amerikas sönderbombande av Dresden i Andra världskrigets slutskede och terrorangreppet på The Twin Tower i World Trade Center den 11 september 2001.

Det finns så mycket hjärta och insikt i den här boken att man skälver efter läsningen. Och hur kan en ännu inte trettioårig man veta så mycket om det sargande livet och krypa så under skinnet på en tioårig pojke som mist den han älskat mest, sin pappa?

Pojken heter Oskar. Han dominerar berättelsen. Oreserverat tvingas man ta honom till sitt hjärta. Han ser och känner när mänskor är utelämnade och skorna drar honom allt tyngre ner i sorg. Tunga hemligheter kånkar han på. Tyngst av dem alla är pappans elva gånger upprepade fråga "Är du där?". Den finns inspelad på familjens telefon, som Oskar gömt och bytt ut mot en annan. Orden uttalades uppe från ett av New Yorks Tvillingtorn sedan flygplanet dundrat in i det. Oskar befann sig ensam i rummet när samtalet kom, men han lyfte inte luren och svarade. Törsten efter kärlek och rädslan för att berövas den man älskar går som brinnande stjärnfall genom berättelsen.

Genom Oskar blixtrar infallen snabbt och oavbrutet och den nästan utmattande kreativitet detta barn utvecklar får en att kastas mellan skratt och tårar.

Tre parallella spår löper genom sidorna.

Det första handlar om hur Oskar jagar efter ny kunskap om fadern. I en vas i dennes garderob har han hittat ett kuvert med namnet Black och en nyckel. Nu tar han sig för att jaga runt New York och systematiskt, utifrån telefonkatalogen, söka upp dem som heter Black för att ta reda på om de vet något om nyckeln. Det har sina svårigheter eftersom terrordådet, då fadern dog, försatt pojken i konstant skräck; för hissar, för bussar, för tåg och färjor, för höga hus och araber och en hel del annat.

Hans sökande för honom i kontakt med de mest bisarra och fascinerande människor för vilka han kommer att fungera som katalysator. Man skymtar denne tioårings utanförskap, hans extrema begåvning och hans raseri mot översittarna. Mitt under en skolföreställning av Hamlet, då han spelar Yoricks dödskalle bryter han sin stumma roll och fiktionen och slår tillbaka mot sin plågoande. Det är härlig läsning!

Spår nummer två är farmoderns nedtecknade beskrivningar av vad hon känner och tänker och spår nummer tre är farfaderns aldrig avsända brev till sonen han aldrig träffat. Dessa brev berättar också historien om vad som händer med en människa förlamad av förluster och skräck.

Relationen mellan framför allt Oskar och hans farmor är ljuvligt skildrad och berättelsen om farmoderns och farfaderns omöjliga kärlekssaga, vanställd av tigande och rädsla, äger den angelägna litteraturens alla kännemärken.

Det finns inget amerikanskt i denne unge USA-författares sätt att trolla med ord. Däremot bär Extremt högt och otroligt nära den kontinentala berättartraditionens prägel. Det innebär bland annat att allt pladder är bannlyst. Varenda fras är värdebärande.

Det grafiska spelar stor roll i boken, alltifrån de många grådaskiga och få färgrika illustrationerna av sådant som tillhör Oskars värld till sidor som ibland bara innehåller ett enda ord, ibland komprimerar textmassor tills läsligheten förloras. Romanen avslutas med en svit bilder på en kropp som virvlar ner framför fasaden på ett av de träffade tornen i New York. Sviten börjar med kroppen i nederkant av bild och slutar med en bild där hoppet ännu inte påbörjats. Oskar bläddrar dem snabbt baklänges så det ser ut som om kroppen återfördes dit varifrån den kom och han tänker att om tid och händelser kunde fås att rulla bakåt så skulle pappa vara där och "Vi skulle vara i säkerhet".