Vargkiss och vardag fångas perfekt

Det var serietecknaren Liv Strömquist som sa det först, i ett av sina album.

Jag tänker på det när jag läser Helena Hedlunds fina kapitelbok ”Att vara Kerstin”. Den handlar om sjuåriga Kerstin som bor med sin mamma och pappa i ett litet samhälle där alla känner alla.

Kerstins mamma åker på semester till Mallorca och kommer hem med ny frisyr och en tatuering på armen, nyheter som inte direkt applåderas av den konservativt lagda Kerstin.

”Kan du aldrig se någonting fint med förändring?”, frågar mamman.

Kerstin skakar på huvudet.

Fast även om barn ofta är konservativa i grunden är de äventyrliga och påhittiga också.

Författaren Helena Hedlund har fångat en sjuårings livskänsla så perfekt.

Kerstin och hennes kompis Gunnar letar till exempel efter en lösning för att få vildsvinen att sluta böka i Gunnars trädgård. De beställer vildvinsskrämmande vargkiss på nätet, mot faktura.

Vargkissfakturan blir dock inte bokens största problem; det värsta är jättepinsamheten som uppstår när Kerstin råkar säga att en tjusig teckning skapad av Gunnar är hennes eget verk. Teckningen sätts upp inramad på paradplats hemma hos Kerstin, så nu måste hon hindra Gunnar från att komma hem till henne. För alltid.

Pinsamheten när man råkat ljuga lite och riskerar att bli avslöjad är väl barndomens mest tidlösa vardagsproblem. I Kerstinböckerna är det nästan som i Bullerbyn: barnavärlden är i grunden ljus men det uppstår ofta små svårigheter. Problemen fångas med perfekt tonträff och suger in läsaren.

Kerstins värld är både tidlös och samtida. Vissa delar av landsbygdslivet, med skvättiga vattenpölar och en granngubbe som är katthatare och skjuter alla katter han ser, skulle lika gärna ha kunnat utspela sig på 1940-talet. Men i en svensk by finns också andra sorters människor nuförtiden. Där bor till exempel konstnärliga bohemer som Gunnars mamma och Kerstins lärare som är gay, utan att någon gör någon stor affär av det. Och Kerstin har skejtarkeps, inte flätor.

Katarina Strömgårds uttrycksfulla svartvita teckningar kompletterar Helena Hedlunds text perfekt och förhöjer verkligen läsupplevelsen.

”Att vara Kerstin” är andra delen i en trilogi. Det är inget måste att läsa första delen ”Det fina med Kerstin” först, båda böckerna står fint på egna ben. Debutboken fick välförtjänt Sveriges författarförbunds barnbokspris Slangbellan i våras.

Helena Hedlund är född 1978 i Borås (som Jacobsson) och uppvuxen i Rångedala, ett litet samhälle som kanske liknar bokens Kerstins lite.

Hon har tillbringat största delen av sitt yrkesliv som skådespelare. Kanske är det skådespelarens finkalibrerade känsla för dialog – och vad som sägs under ytan – som lyser igenom i Helena Hedlunds ord och får dem att låta så trovärdiga.

En tredje bok om Kerstin är på gång, jag längtar redan.