Tankeväckande om biblioteksbrand
Biblioteket – berättelsen om en brand, en stad och kärleken till böcker.
Sakprosa
Författare: Susan Orlean
Översättning: Emeli André
Förlag: Atlantis
När man väl lyckades besegra lågorna i Los Angeles Central Library den 29 april 1986 hade redan fyrahundra tusen böcker brunnit upp och ytterligare sjuhundra tusen volymer skadats av rök och av de tio miljoner liter vatten som pumpats in i byggnaden under släckningsarbetet. Det hade rört sig om ”en exceptionell brand” enligt en av brandutredarna som reportern Susan Orlean intervjuar 30 år senare. Elden som hade glufsat i sig böckerna hade tydligen varit färglös. ”Man kunde se rakt igenom den”, säger utredaren, ”som en glasruta. […] Det var så hett att det såg ut som is.”
I bibliotekets magasin – vertikala betongrör som sträckte sig från källaren till taket på andra våningen – hade elden uppnått en perfekt balans mellan syre och bränsle; ”en idealisk brandsituation som ledde till en total, perfekt förbränning”.
Orleans ”Biblioteket” är spännande läsning. Det finns något encyklopediskt med hennes sätt att hoppa från mikro- till makroperspektiv. Från den enskilda bibliotekariens chock över att se sin arbetsplats skatter gå upp i rök, med depressioner och skilsmässor som följd, till de mer samhällsorienterade skildringarna om de amerikanska folkbibliotekens roll och historia. De tycks vara heliga i USA. Det är i alla fall inte många som knotar över att betala skatt till dessa institutioner.
En som kanske inte var bokälskare skulle möjligen vara Harry Peak som misstänktes ha anlagt branden efter att ha gått runt och skrutit om att det var han själv som satte fyr. Men den undersökningen blir en återvändsgränd för Orlean. Efter att ha intervjuat hans gamla vänner och bekanta vet hon varken till eller ifrån. Var det Peak eller inte? Inget verkar tyda på att den misslyckade skådespelaren var en pyroman, däremot är det helt uppenbart att killen var en fullblodsmytoman. Det känns inte som hans syster försöker försvara honom när hon konstaterar att brodern alltid ”snackade en massa skit”. Men så blev han också släppt efter tre dagar i häktet.
För en person med ett varmt förhållande till bibliotek är Orleans reportage en rörande, bekräftande och kanske även tröstande bok. Ett bibliotek som brinner lär förr eller senare återuppstå, kanske i ännu ståtligare form än innan och kanske med ännu fler böcker. För den som varit bokälskare sedan barndomen är ju biblioteken ett slags heliga platser där man år ut och år in kan finna redskapen för den utveckling av ens person som kanske inte ägt rum om det inte hade varit för just bibliotekens existens.
Man kan få en och annan tankeställare av ”Biblioteket”. Att det ens finns ställen där man kan låna böcker gratis är ju egentligen en fantastisk lyx! och kanske är det ingalunda självklart att denna kommer oss till dels? En bland många röda trådar i boken är Ray Bradburys roman ”Fahrenheit 451” i vilken brandmannens främsta uppgift är att tända eld på just böcker. Dystopin hade inletts med att folk började klaga på böcker som sårade dem, och författarna valde att anpassa vad de skrev så att ingen alls skulle kränkas. Men det var verkligen ingen bra strategi.
