Storyn halkar undan i Johan Heltnes nya bok
”Emil” handlar om en man som gjort allt för att springa ifrån skulden och skammen i sitt förflutna. Johan Heltne ställer stora frågor men lyckas inte riktigt beröra på djupet, tycker recensenten Maria Store.
Emil
Roman
Författare: Johan Heltne
Förlag: Natur & Kultur
På försättsbladet en ensam rad av Stig Dagerman: ”Och vem vet vad frihet är?” Säkert är att Emil, som vi möter i romanen med samma namn, vet mycket om ofrihet. En gång har han blivit anklagad för våldtäkt av en kvinna som han haft en sporadisk relation med. Han har blivit dömd först, sedan frikänd, men känslan av att vara utpekad har fått honom att byta namn och lämna hela sitt gamla liv bakom sig. Till syvende och sist är det inte samhället som måste frikänna Emil, utan han själv.
Johan Heltnes debutroman handlade om en tonåring som växte upp i Livets Ord. Mellan den boken och den nya finns ett tydligt släktskap. Båda berättelserna handlar om personer vars handlingsutrymme är starkt beskuret. Emil tillhör ingen församling men har själv ålagt sig ”regler” för att inte hamna i situationer som kan trigga hans våldstendenser. Båda berättelserna bottnar i outtömliga frågor om skuld och förlåtelse. Båda präglas av huvudpersonens alienering inför sig själv och sin kropp.
”Det är som om huvudpersonens avtrubbade hållning också färgar av sig på texten”
Det här är en författare som kan konsten att ladda till synes vardagliga situationer med ett krypande obehag, men trots att jag ofta blir illa berörd blir jag inte berörd i djupare bemärkelse. Det är som om huvudpersonens avtrubbade hållning också färgar av sig på texten, som om det finns dämpande betablockerare mellan mig och Emil. Jag ser honom men han är inte riktigt där.