Segt i början – men Lisbeth Salander får upp farten
Hon som måste dö
THRILLER
Författare David Lagercrantz
Förlag: Norstedts
Med ”Hon som måste dö” sätter David Lagercrantz punkt för Lisbeth Salander, Mikael Blomkvist och hela Millenniumserien. Det är svårt att tänka sig att någon annan skulle kunna ta upp stafettpinnen och fortsätta, och vad som skulle vara meningen med det. Det som Stieg Larsson skapade och som blev en alldeles magnifik succé har efter hans död förvaltats tämligen väl av Lagercrantz. Tre böcker till blev det i serien, ”Det som inte dödar oss”, 2015, ”Mannen som sökte sin skugga”, 2017, och till sist ”Hon som måste dö”. Men nu är det slut.
”Hon som måste dö” tar sin början i en galen tiggares död i Stockholm. Och hade det inte varit för att en rättsläkare blivit förundrad över hans ursprung, kläder och gamla skador samt, inte minst, en lapp med Mikael Blomkvists telefonnummer hade det nog inte blivit någon berättelse alls. Och här i början av boken kan man nog ana David Lagercrantz trötthet på hela alltet. Det har liksom svårt att ta sig, glöden saknas.
Ändå kan det sägas, ”Hon som måste dö” är en bättre thriller än de flesta andra som produceras i detta land. Det säger också en del om vilka krav vi har på såväl Salander och Blomkvist som Lagercrantz.
”I samtidsperspektivet är Lisbeth Salander på jakt efter sin hatade syster Camilla, beredd på en slutlig uppgörelse.”
Som tidigare rör sig berättelsen över flera plan och tidpunkter, mest i nutid och Stockholm med omnejd, men även i Moskva och Nepal, nu och 2008. Detta år genomförs en bestigning av Mount Everest med ett par svenskar, en amerikanska, en rysk guide samt en nepalesisk sherpa. Skildringen av denna expedition är central för berättelsen och här visar David Lagercrantz vilken utmärkt författare han är. Kölden tränger genom boksidorna.
I samtidsperspektivet är Lisbeth Salander på jakt efter sin hatade syster Camilla, beredd på en slutlig uppgörelse. Mikael Blomkvist går mest omkring lite smådeppig, saknande Lisbeth och trött på jobbet. Men kring dessa två hittar Lagercrantz några nya personligheter som faktiskt piggar upp berättelsen, som till exempel den konservativa skribenten Catrin Linde (man kan undra om det finns en verklig förebild här).
Trots en något loj inledning tar berättelsen så småningom fart, och som vi vet vid det här laget, sparar inte Lagercrantz på detaljer när det gäller sådant som digital teknik, DNA-analysering, bergsbestigningsteknik och internationell politik. Men man kan också sakna Stieg Larssons lidelse, rättrådighet och engagemang. Dock ser jag fram mot David Lagercrantz egna framtida projekt där han inte är bunden till former skapade av andra.
Nu är allt slut, men kvar finns en storslagen och mångfacetterad historia om korrumperande makt, män som hatar kvinnor, internationella förvecklingar, svårbegriplig datateknik och en mycket komplicerad kvinna, som nu har grenslat sin motorcykel för sista gången och farit bort i solnedgången.
