Sammanslagning som varumärke

En sammanslagning av Borgholm med Mörbylånga kan bli den första kommunsammanläggningen i Sverige på över 40 år. Sedan storkommunreformerna har intresset för sammanläggningar på kommunal nivå varit minst sagt begränsat. Däremot har det varit en återkommande fråga för andra, på den statliga nivån. Har varit, alltså. När den nu sittande kommunutredningen analyserar framtiden för landets kommuner har det noterats att vinsterna med sammanläggningar - ett politiskt mjukare ord än sammanslagningar - är begränsade. Det kommer inte att föreslås någon ny stor kommunreform. Däremot har utredningen redan fått igenom sitt första förslag; att kommunerna ska kunna samverka utan att behöva skapa överbyggnader i form av kommunförbund.

Förslaget om en sammanslagning på Öland föddes på nytt av ett initiativ från Sveriges kommuner och landsting - som således går stick i stäv med tankarna i kommunutredningen. Bakgrunden var helt klart att frågan tidigare vari aktuell och avgjorts genom en folkomröstning så sent som 2009. En intressant fråga är när det är rimligt att ett folkomröstningsresultat överprövas i en ny folkomröstning.

Vad är nu motiven till en sammanläggning av Ölandskommunerna?

Storkommunreformerna syftade framför allt till att stärka kommunernas ekonomiska och administrativa kapacitet. De skulle också möjliggöra framväxandet av välfärdsstaten som alltså växte fram i det urgamla lokala sockenbaserade självstyret.

Förespråkarna av nya strukturreformer brukar tala på samma sätt. Om behovet av ”bärkraftiga kommuner”. Om vinster och rationaliseringar som kan nås genom större kommuner. Det ritas kartor med passare och linjaler av teknokrater, av liberaler som inte har någon stark ställning i kommunerna och av personer som letar efter enkla lösningar på svåra problem.

Kommunutredningens experter tror alltså inte på några stora vinster. Det gjorde inte heller förre landshövdingen i Kalmar län, Stefan Carlsson, som utrett frågan om en folkomröstning och hänvisar till forskning som visar att några stora rationaliseringsvinster inte är att hämta.

Det är numera helt andra argument som väger tyngst. I Carlssons utredning är det varumärket Öland som i första hand lyfts fram. Det handlar således mest om turism, attraktivitet och marknadsföring, även om det här också finns en välkommen identitetsaspekt som vanligen saknas i den ekonomistiskt färgade sammanslagningsdiskussionen.

I andra hand betonas att större kommuner kan få lättare att rekrytera nyckelkompetens. Och i sista hand, noteras att en sammanslagning i sig kan bidra till nytänkande och effektivisering när man ”vänder på alla stenar”. Ett slags chockterapi alltså. Mot det kan invändas att stora förändringar också vanligen blir komplexa och kräver starkt ledarskap när tjänstemän ska omplaceras och enheter slås samman.

Ska en reform genomföras - och framför allt om den ska lyckas- måste motiven vara klara. Vad är det som ska uppnås? Vilka är vinsterna och hur ska de vägas mot eventuella inkörningsproblem. Att argumenten skiftat karaktär när det gäller sammanslagningar från stora samordningsvinster till kompetensjakt och varumärke vittnar om att motiven på ett nationellt plan försvagats för kommunreformer. Ska Ölandskommunerna gå emot den allmänna utvecklingen krävs därför bättre argument för en sammanläggning än vad som hittills har presenterats.