Annons

Oavvisligt vacker poesi av Göran Sonnevi

I sin diktsamling ”Det osynliga motstyckets bok” fortsätter poeten Göran Sonnevi sin strävan att ge en helhetsbild av världen genom att placera scener från den lilla världen sida vid sida av scener från den stora. Recensenten Andrés Stoopendaal ser i Sonnevis poetik paralleller till Homeros ”Iliaden” och i synnerhet då beskrivningen av Akilles sköld.
Publicerad 9 december 2019
Detta är en recension i Barometern Oskarshamns-Tidningen. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Göran Sonnevi är en poet som har kraften att bokstavligen hypnotisera läsaren.
Göran Sonnevi är en poet som har kraften att bokstavligen hypnotisera läsaren.Foto: Stefan Tell

Det osynliga motstyckets bok

Poesi

Författare: Göran Sonnevi

Förlag: Albert Bonniers

Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla ett av de ständigt återkommande stilgreppen i Göran Sonnevis poesi.

Han skriver i ena stunden några meningar om något alldeles jordnära, vardagligt och stämningsfullt, kanske om sin hustru som stillsamt pysslar med något, tillvaron är ljus och vacker, fredlig, man ser en fågel, en fjäril, men sedan skriver han om något förfärligt och motbjudande som hänt i världen, som alltid förmedlat genom tevens lampa. En offensiv i Mosul. En gigantisk bomb som fälls över Afghanistan. En terroristattack på Drottninggatan. Eller valet av Trump till president. Dessa juxtapositioner återkommer oupphörligen.

Annons

Kanske är inte stilgrepp rätt ord. Låter nästan för utstuderat. Vilket det både är och inte är. När jag tänker lite mer på saken tycks det ändå som en uppenbart etisk hållning. Kravet som poeten ställer på sig själv är att båda världar måste representeras. För att man inte på allvar kan se det ena utan det andra? Det skulle kunna röra sig om uråldrig poetisk visdom, tänker jag. Som när Homeros beskriver tvillingstäderna på skölden som Hefaistos smider åt Akilles i ”Iliaden”. I den ena råder fred och lycka, i den andra krig och söndring.

”Jag kan utan vidare säga att jag betraktar ”Det osynliga motstyckets bok” som en av årets mest läsvärda diktsamlingar.”

Kaos och ordning. Krig och fred. ”Världens och livets elementära former skildras i form av motsatser”, skriver Sture Linnér i sin bok ”Homeros” och fortsätter: ”Men antiteserna är inte blott formella utan röjer en inre polaritet, i vilken motsatserna betingar varandra och bidrar till att åskådliggöra den stora helheten.” Ja, på sätt och vis handlar det kanske inte ens om tvillingstäder i Homeros ekfras? Det skulle kunna vara samma stad (en ”kvantstad” skulle kanske Sonnevi säga?), observerad bara vid olika tillfällen.

Jag kan utan vidare säga att jag betraktar ”Det osynliga motstyckets bok” som en av årets mest läsvärda diktsamlingar. Tidigare har jag förvisso uppfattat Sonnevis närmast maniska refererande till oroshärdar som suspekt. Som för mycket av en morbid fascination. Som om han gjort sig själv till en representant för ett närmast storhetsvansinnigt världssamvete. Men jag litar mig nu på att detta drag ändå bottnar i en reell omsorg och därtill på en gammal mans genuina oro för världens utveckling, även om jag inte riktigt delar hans stora skräck för ”monstret” och ”kejsaren” Trump. En person som han tror kommer att fördärva demokratin i vad han av tradition kallar Imperiet.

Men oavsett om man delar Sonnevis politiserade världsbild eller inte får man hos honom ändå ta del av ett utomordentligt välutvecklat poetiskt universum och ett stundtals närmast överväldigande vackert och på samma gång gåtfullt verkande språk.

I sina bästa stunder är Sonnevi dessutom en poet som har kraften att bokstavligen hypnotisera läsaren. Man faller handlöst ner i hans både starkt estetiska och djupt moraliska värld. Det går helt enkelt inte att avvisa en så oerhört vacker och storslagen dikt.

Andrés StoopendaalSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons