Annons

Lyckad novelldebut av Annika Norlin

Låtskrivaren, sångaren och musikern Annika Norlin begår här sin skönlitterära debut med en novellsamling. Det gör hon helt rätt i, tycker recensenten Maria Ehrenberg.
Publicerad 27 mars 2020
Detta är en recension i Barometern Oskarshamns-Tidningen. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
I novellsamlingen ”Jag ser allt du gör” skildrar Annika Norlin vardagen på ett trovärdigt sätt, tycker Maria Ehrenberg.
I novellsamlingen ”Jag ser allt du gör” skildrar Annika Norlin vardagen på ett trovärdigt sätt, tycker Maria Ehrenberg.Foto: Elin Berge

Jag ser allt du gör

Noveller

Författare: Annika Norlin

Förlag: Weyler

Det var länge sedan jag läste en debut som kändes så färdig men samtidigt så utvecklingsbar.

Samlingen innehåller åtta noveller av olika längd och karaktär. Åtminstone en, ”Balthoran”, är tidigare publicerad – just den fick pris som Årets novell av Umeå kommun 2010. Annika Norlin har också tilldelats Sveriges radios novellpris, dock inte för någon novell som återfinns i samlingen. Vad jag vill säga med detta är att hon arbetat med novellen som genre ett bra tag, och hennes låttexter är inte sällan berättande. Och det märks.

Annons

Finns det något gemensamt? Ja och nej. Jag skulle vilja säga att vardaglighet är ett. Sorg ett annat. Kärlek ett tredje. Stillsamt skruvad är inledningsnovellen, ”Bekräftaren”, som handlar om en person som har som yrke att bekräfta människor. ”The greatest love of all” förflyttar oss tillbaka till puberteten och insikten att yta inte är allt. Ytan återkommer i vardagliga och humoristiska skildringar som aldrig saknar udd i till exempel ”Kul för dig, trist för mig”, där vi får följa ett i sanning misslyckat band på turné i Europa. ”Balthoran” leker med fördomar, ”Aliens vid Piteälven” med nördighet. Bäst är kanske de mest socialrealistiska novellerna, till exempel ”Arvsled,” om en förföljd kvinna i hemtjänsten och den sorgligt fina ”Gå”, om kvinnan som vandrar för att komma ifrån – eller ifatt – sin sorg.

Många novellförfattare har fått höra rådet att deras korta berättelser ska ha ett oväntat slut, en aha-upplevelse, något som vänder det hela. Så är inte Annika Norlins skildringar. Tvärtom. De är fina utsnitt av verkligheten. Kondenserad vardaglighet som blir viktiga genom att inte slå på trumman. Detta är en anledning till att jag som läsare uppfattar dem som trovärdiga. De är inte mer än livet. Men heller inte mindre.

”De är inte mer än livet. Men heller inte mindre”

Dialogerna – också de inre monologerna – känns helt naturliga. De olika personerna tillåts ha egna stämmor samtidigt som grupptillhörigheten syns. Jag fäster mig särskilt vid de ungas dialog, som verkar på kornet fångat. Eftersom verket rör sig i flera olika typer av miljöer men där dialogen oftast känns helt rätt får jag för mig att författaren har förmåga att lyssna. Här finns många timmars lyssnande bakom varje dialog. Inte bara ord utan gester och miner känns genuina.

Miljöerna är tydligt otydliga. Ett ord, en detalj räcker för att de ska träda fram i läsarens huvud. Bakvattenorterna, den lilla staden, byn bortanför allfartsvägarna får här sin särskilda beskrivning, en gestaltning som visar att livet händer även här. Tro det eller ej om man bor i Stockholmstrakten.

Detta är med andra ord roligt, en ny fin skildrare av svenskt vardagsliv. Vi är bara att gratulera.

Maria EhrenbergSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons