Hilda Ärlemyr: Hot och hat mot kvinnor i ny spännande thrillerserie

Den nya svenska Viaplay-satsningen har av upphovsmakarna beskrivits som en korsning av ”Män som hatar kvinnor” och ”Sex and the city”. Och likheter finns absolut, i alla fall till Stieg Larssons brutala universum. Manuset började skrivas redan innan Me too briserade och detaljer har fått ändras efter att den nya samtyckeslagen började gälla.

Serien bygger på en idé av ”Bron”-stjärnan Sofia Helin, som tillsammans med Alexandra Rapaport, Anja Lundqvist, Julia Dufvenius och Birgitta Wennström skapat och producerat. De förstnämnda spelar tillsammans med Eva Röse även seriens huvudroller. Att kvinnor ligger bakom och producerat är som bekant inte helt vanligt, men högst uppfriskande. Det här vill jag gärna gilla.

Därför blir starten en besvikelse. Dialogen i första avsnittet känns forcerad, stel och kliniskt rikssvensk. De fyra juristerna framställs som överdrivet goda. Det är dem mot världen: mot gubbslem, våld och härskartekniker, och mot de hot som inte sällan sköljer över framgångsrika kvinnor. Politiskt korrekt är ordet, trots cafédiskussioner om senast mottagna dickpicks.

Men jag ser vidare, och tack och lov för det. Bara efter något avsnitt är det så spännande att jag hoppar högt i soffan. Det uppblåsta avtar, draget att vara övertydlig dämpas. Fram träder istället nyanserade karaktärer, med fel, brister och ett mörkt gemensamt förflutet. Det blir helt enkelt jäkligt spännande.

Hoten blir värre. Våldsspiralen tilltar i styrka och slår allt bredare. Det visar sig snart att drivande personer inom kopplerihärvan finns i alla led i det övre samhällsskiktet. Inte minst inom polis, åklagarmyndighet och den egna firman.

Visst, kopplingarna personerna emellan är lite för många och kommer lite för tätt. Men samtidigt, ämnena är angelägna. Dessutom lyckas skaparna få in det som är svårt och mera finstämt här i livet. Som att leva med tonårsbarn, prioritera sin karriär, och hur man löser affärsmässiga äktenskapsupplägg med fritt fram för relationer vid sidan av. Inte minst gör Alexandra Rapaport en gripande roll som envist målsägandebiträde, där jävlar anamma-attityd kolliderar med rådvill ensamhet.

En välkommen serie alltså, trots sina brister.