1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

Daniel Gilbert: ”Jag saknar Håkan Hellström som vän”

Han var med och grundade ett av Sveriges mest inflytelserika band. Han var Håkan Hellströms givna radarpartner i över ett decennium. Han är invald i Swedish Music Hall of Fame.
Numera är han doldis på en flank – i ett band från Nybro.
Nöjets Christian Gustafsson åkte till Stockholm och träffade indielegendaren Daniel Gilbert, 45. Det mynnade ut i ett långt, öppenhjärtigt samtal om Avantgardet, relationen till Håkan, animositeten mot att jobba, alkoholen, de vilda åren med Broder Daniel, att få kicken från På spåret och – inte minst – det söndriga oxhjärtat.
– När jag var sju eller åtta år sa läkaren till mig: ”Ditt hjärta kommer bara orka till du är 30”.
Efter att ha grundat Broder Daniel och varit Håkan Hellströms gitarrist i många år är Daniel Gilbert numera gitarrist i Avantgardet från Nybro.
Foto: Anton Lernstål

Först.

Läkaren må ha varit obegripligt opedagogisk – men han hade dessvärre rätt.

Till och med mer än rätt.

1998 small det.

Daniel Gilbert, då 24 år, satt i sin lägenhet i Göteborg och trodde att han hade fått halsfluss. Det hade han inte. Det var hjärtat som gått sönder – bokstavligt talat.

– Jag ringde ambulans och minns att jag städade undan porrtidningarna ifall morsan skulle komma dit innan jag kom tillbaka hem.

Det visade sig att hjärtat hade gett upp. Hjärtsäcken hade ruttnat. Han opererades akut, vaknade upp några dagar senare och blev liggande tre månader på en infektionsklinik på Östra sjukhuset.

– Det var nära att jag strök med där. Jag kommer ihåg hjärtstartarna, säger han och imiterar en defibrillatormanöver.

Operationen, som kallas Rossproceduren, är ingen given succé.

– Antingen håller det jättebra eller så går det sönder efter två veckor. På mig har det hållit bra.

Fakta:

Daniel Gilbert

Ålder: 45.
Familj: Fästmön Mirjam Kontio, barnen Theo, 18 (från en tidigare relation), Luna, 8 och Neil, 2.
Bor: Gamla Enskede i Stockholm.
Yrke: Musiker. Jobbar extra som trädgårdsmästare och produktionsassistent vid reklamfilmsinspelningar. ”Men förhoppningsvis behöver jag inte ha något yrke, ingen borde ha det”.
Band han spelar i: Avantgardet, Bergen (med bland andra Fredrik Norberg från Popsicle), Augustifamiljen. En slumrande solokarriär.
Aktuell: Gitarrist i Avantgardet som är ute på miniturné. Den avslutas i Kalmar (Kalmarsalen) den 21 december.
quote
Jag har en bit laboratorieodlad tjurstrupe, nån gammal tants klaff och så lite iridium i hjärtat.

I praktiken innebär det att Daniel Gilbert, som totalt gjort tre hjärtoperationer, har ett synnerligen mångfacetterat lapptäckshjärta. Läkarna satte in en fejkad kroppspulsåder, ett så kallat iridiumstent, med blodkärl från en tjurstrupe, som fungerar som en ventil och trycker blodet åt rätt håll, och en klaff från en människa.

– Så jag har en bit laboratorieodlad tjurstrupe, nån gammal tants klaff och så lite iridium i hjärtat, säger Daniel Gilbert och skrattar.

Han säger sig inte vara särskilt orolig, även om han vet att fler hjärtoperationer sannolikt väntar runt knuten. Kanske har det att göra med att han redan levt långt längre än han trodde han skulle göra.

– Jag är ju snart 50, det är 20 år mer än jag trodde att jag skulle bli. När jag var sju, åtta år sa den där läkaren till mig att jag hade en väldigt förstorad hjärtmuskulatur, så kallat oxhjärta. Ett medfött hjärtfel. ”Ditt hjärta kommer bara orka till du är nånstans runt 30 år”, sa läkaren.

Vi ska återkomma till oxhjärtat och hur det påverkat hans syn på samhället och livet. Men först måste bandet backas. För lite försumligt kan Daniel Gilberts liv och musikgärning delas in i tre dominerande faser.

Broder Daniel anno 1995. I mitten Henrik Berggren, till höger om honom Daniel Gilbert. Det var de två som grundade det ikoniska bandet 1989, när de gick i åttonde klass.
Foto: Arkivfoto

BRODER DANIEL-ÅREN

Daniel Gilbert föds i mars 1974. Uppväxten är, bortsett från hjärtproblematiken, trygg. Mamma, pappa, syster, bror och diverse husdjur samsas i huset i Hindås mellan Göteborg och Borås.

När det är dags att börja högstadiet förändras livet radikalt.

Egentligen ska han börja sjuan i Bollebygd. Men eftersom Bollebygd inte lockar det minsta, i kombination med att mamma och pappa har kontakter i högre friskolekretsar så hamnar han på Sam, Göteborgs Högre Samskola.

Daniel Gilbert inser omgående att han är en synnerligen främmande fågel på den fina skolan. Gelikarna är inte många, men de finns.

I samma sjundeklass som Daniel Gilbert går också Henrik Berggren. De två ska snart komma att bilda ett av Sveriges mest mytomspunna rockband genom tiderna.

I parallellklassen går Theodor Jensen och en viss Håkan Hellström.

– Jag och Henrik hittade varandra jättesnabbt. Han stack ut, jag stack ut. Snart blev vi fyra och några till ett litet gäng. Vi passade inte alls in på skolan och kallades ”Svarta gänget” av lärarna. Henrik uppgav att han var socialdemokrat – och då stack man ut på den skolan vill jag lova..., säger Daniel Gilbert.

I åttan flyttar Daniel och hans syster Anna in till en lägenhet i Göteborg.

– Den låg nära Sam, då blev det ännu enklare att strunta i skolan och sitta i lägenheten och hänga i stället.

Parallellt med att gänget halkar bort från skolan, glider de in på musiken.

– Håkan och Theo hade ett Jimi Hendrix-coverband, medan jag och Henrik mer gillade The Jesus and Mary Chain och den brittiska skolan.

Det är också Gilbert och Berggren som grundar bandet som i mångt och mycket ska förändra svensk 1990-talsmusik: Broder Daniel.

Bandet ser dagens ljus 1989. Ganska omgående ansluter Håkan Hellström.

– Vi tog namnet eftersom jag heter Daniel och Henrik heter Daniel i andranamn. Jag försökte byta till Brooder Daniel. Brooder betyder grubblare, men det var kanske tur att det inte blev så.

Bandet repar på Burås fritidsgård. Första spelningen hålls i Samskolans aula. Broder Daniel är pausunderhållning på skolans melodifestival.

Publiken, alltså skolkamraterna, reagerar med förundran och råa skratt.

– Vi lät ganska förskräckligt. Men vi satte en stolthet i att sätta expressionismen i första hand. Broder Daniel blev vår flyktplats. Folk undrade: ”Vad fan gör de? Är de sjuka i huvudet?”. Man kan säga att hälften hatade det vi gjorde, den andra hälften hatade det intensivt, säger Daniel Gilbert.

Broder Daniel växer organiskt, men sakta.

– Folk förskräcktes. Vi hade den där ”vi skiter i allt”-attityden och inställningen att, det går inte att ta något som helst ansvar i ett band som Broder Daniel. Gör man det är man stekt. Det blev en frizon där man fick vara pirat. Det är väl något man vill fortfarande, även om man är trebarnsfar och sitter här i sin bostadsrätt i Gamla Enskede, säger Daniel Gilbert och skrattar.

1994 lämnar Håkan Hellström, då batterist, bandet för första gången (han ska 2002 lämna även en andra gång) hals över huvud – efter ett storbråk med Daniel Gilbert.

– Håkan och jag var bästa vänner, men det var mitt fel att han slutade. Vi bråkade om nån tjej, tror jag. Han hoppade av i alla fall.

Samma år börjar Linda Norrman, numera Skugge, skriva om bandet i ”Expressen Fredag”, som var extremt inflytelserik vid den tiden. Daniel Gilbert blir även utsedd till ”Veckans babe” i samma tidning.

Ryktet om Broder Daniel sprids som en löpeld över landet.

– Det var Linda som drog i gång hajpen på ett riksplan, innan dess hade vi mest spelat i Göteborg. Hon fixade en spelning åt oss på Tranan i Stockholm. Jag minns att de hade skrivit med krita på barmenyn: ”Broder Daniels första Stockholmsspelning”. Under spelningens gång såg jag bartendern kryssa över ”första” och skriva ”sista”.

1994-1995 spelas debutplattan ”Saturday Night Engine” in i EMI-studion i Skärmarbrink – under kaosartade former.

– Hela bandet bodde i en liten lägenhet ovanpå studion. Det var konstant kaos. Slagsmål och jobbigheter. En total frizon. Några av oss gillade alldeles för mycket alkohol, några gillade alldeles för mycket knark. Ingen hade något förnuft. Det clashade. Vi satt ihop i början, det var vi mot världen, men sedan luckrades vi upp och då blev det vi mot varandra i stället. Broder Daniel har alltid varit oerhört mycket turbulens och det fortsatte ända till slutet, om jag förstått det rätt, säger Daniel Gilbert.

• • •

Broder Daniel – Luke skywalker

Sommaren 1995 blir emellertid succéartad för bandet. Broder Daniel spelar på Lollipop, Hultsfred och Storsjöyran.

Men Daniel Gilberts dagar i bandet är räknade. Konflikterna och kaoset tär hårt.

Något av droppen blir en spelning på en studentnation. Bandet slår dank i logen och roar sig med att kasta fulla vinglas rakt in i väggen. I en annan del av rummet står arrangören – och gråter.

– Vi skulle sova på hans studentrum på natten. Av någon outgrundlig anledning stod jag som ansvarig från vår sida och till slut sa jag ifrån. De andra i bandet tyckte det var helt ohållbart att någon brydde sig om vad vi gjorde. Jag var inte mogen på något sätt, men blev sedd som en sur och gnällig jävel. Jag och ”Pop-Lars” (Lars Malmros, trummis i Broder Daniel) rök ihop rejält. Han ville att de skulle sparka mig. Då sa jag: ”Det behöver ni inte göra – jag kan sluta”.

Broder Daniel fortsätter sedan att växa. Inte minst tack vare den ikoniska låten ”Shoreline” och succéfilmen ”Fucking Åmål”, där gruppens låtar var soundtrack. 2008 återförenas bandet på Way Out West för en sista spelning. Många hoppas att originaluppsättningen ska återförenas, men varken Daniel Gilbert eller Håkan Hellström finns med på scen.

I dag har bandet en snudd på ogripbar kultstatus.

2018 väljs de – bland annat tillsammans med Europe, Ted Gärdestad och Titiyo – in i Swedish Music Hall of Fame. Daniel Gilbert finns, tillsammans med Theodor Jensen och Johan Neckvall från bandet, på plats vid ceremonin.

Henrik Berggren, som under Broder Daniel-åren blir känd för sitt stjärnbeprydda ansikte, uteblir av hälsoskäl. Numera har Berggren en relativt framgångsrik solokarriär och är aktuell i den amerikanska dokumentären "I'll Be Gone".

Vilken kontakt har du och Henrik i dag?

– Ingen. Vi formades väldigt hårt tillsammans och gick i genom en hel del, men det finns ingen vänskap eller saknad som ligger där och skvalpar. Vi har aldrig umgåtts. Den jag umgås med från den här tiden i dag är Theodor (Jensen, Broder Daniel-basist mellan 1996 och 2003), vi umgås mycket familjevis, säger Daniel Gilbert.

Kan du ångra att du hoppade av Broder Daniel så pass tidigt?

– Nej, det fanns ingen framtidstro där och då. Det kändes inte som någon förlust att hoppa av. Snarare var det en lättnad.

• • •

HÅKAN HELLSTRÖM-ÅREN

Efter Broder Daniel-avhoppet blir andra halvan av 1990-talet tämligen abstrakt för Daniel Gilbert.

– Ja, vad gjorde jag då, egentligen? Jag slog väl mest dank och drev runt i Göteborg. Trots att jag hade hoppat av ”BD” så var vi samma gäng. Framför allt hängde jag med Håkan (Hellström) och Theodor (Jensen). Jag startade ett band som hette Fiesta med bland andra bröderna Räisänen. Fredrik Strage tog oss under sina vingar, vi fick spela på Lollipop.

Visserligen gör han någon runda som ”fastis” på en förskola. Men några regelrätta jobb var inte aktuella för Daniel Gilbert.

– Det är klart att jag har varit tvungen att ha vanliga kneg genom åren, men på det stora hela har jag lyckats undvika att jobba.

Han säger att den opedagogiska läkarens ord gett en pessimistisk livssyn och präglat hans liv i stor utsträckning.

– Det var ju väldigt opedagogiskt sagt till ett barn. Samtidigt passar det väldigt bra när man börjar spela med Broder Daniel i åttonde klass och skiter i allt.

Du levde för dagen?

– Ja, jag trodde ju inte att jag skulle bli äldre än 30. Det är klart att det har färgat mycket av mitt liv. Jag har känt: ”Äh, det är ingen idé, jag kommer ju ändå inte leva så länge att jag får skörda några frukter av pensionssparande och sådant där”. Så den här historien är mitt lilla frikort till att jag inte tycker att man ska jobba bort sina liv. Generellt tycker jag att det är ett helt galet system människan lever i, det är helt sinnessjukt att jobba 90 procent av våra liv i stället för att göra saker vi tycker om. Jag förstår att det är en helt ohållbar syn i dagens samhälle, men jag har den lika fan.

Är du politiskt intresserad?

– Nej, jag bara avskyr systemet som vi skapat för oss själva.

• • •

Efter hjärtsmällen 1998 återgår livet så sakteliga till den normala, gilla gången. Tillsammans med Håkan Hellström, Johan Neckvall (”Broder Daniel”) och Anders Nilsson (”Yvonne”) planerar Daniel Gilbert att starta ett nytt band.

– Vi hängde mycket och tanken var att starta ett 60-talspsykadelikaband som spelade covers. Men sedan visade det sig att Håkan hade egna låtar på lur. Han spelade upp ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” och någon till.

Vid den här tiden, 1999, är Håkan Hellström inget känt namn, utan mest bekant som ex-trummis i ”Honey is cool” och ömsom trummis, ömsom basist i ”Broder Daniel”.

– Efter att vi hade bråkat i ”BD” så var Håkan den jag hade bäst kontakt med på 90-talet.

Den 26 maj 2000 debuterar Håkan Hellström som soloartist med en spelning som förband till Caesar's Palace på Trädgårn i Göteborg.

På hösten samma år släpps debutplattan.

Daniel Gilbert är redan från start Hellströms givna radarpartner.

En Don Quijote i sjömanskostym, en Sancho Panza på gitarr.

Håkan Hellström behöver dock inte slåss mot väderkvarnar. Däremot mot folk som inte tycker att han kan sjunga.

– ”Jaha, det här var ju märkligt. Sjömanskostym, vad fan är det där? Han sjunger ju inte så bra”. Ungefär så pratades det. Men vi var vana. Det var ungefär som med Broder Daniel, fast mer folkligt.

Hur som helst tar det, som Daniel Gilbert säger, ”en jävla fart”.

Fenomenet Håkan Hellström bara växer.

– Det låg helt rätt i tiden och var extremt passionsdrivet. Om vi gjorde en tvåtimmarsspelning ville man bara fortsätta. Det fanns en oerhörd musikalisk glädje. Ungefär som det är med Avantgardet i dag.

Daniel Gilbert och hans djärva, ståtliga polisonger medverkar på samtliga plattor och turnéer från millennieskiftet fram till 2012.

– Jag fick växa upp en andra gång. Fast inte i en minibuss den här gången, utan i en nightliner.

Han är också med och, mer eller mindre, skriver många av Håkan Hellström-låtarna. Exempelvis ”Uppsnärjd i det blå” och ”Precis som Romeo”.

– Jag tjänade ganska mycket pengar på Stim-intäkter, eftersom jag var med och skrev de flesta av låtarna, säger Daniel Gilbert och berättar hur det fungerade när låtskrivarrättigheterna skulle fördelas.

– Vi hade ett procentsystem. Jag fick alltid Håkans texter. Läste igenom, korrade, satte titlar, ändrade ord. Sedan räknade han ut hur många procent jag fick av låten, beroende på hur många ord eller textrader jag skrivit. ”Här är det ungefär två, tre meningar du har skrivit, då får du tre procent av låten”, kunde han säga. Det var ett helt fungerande system, som var ganska bra.

Numera får Daniel Gilbert emellertid inte skörda frukterna av sina Hellströmkompositioner.

– Tyvärr var jag tvungen att sälja tillbaka alla rättigheterna till Woah Dad (Håkan Hellströms skivbolag) för några år sedan. Jag hade fogden efter mig när vi hade flyttat till Stockholm. Jag hade startat egen firma när jag släppte andra soloskivan och förstod mig inte riktigt på det här med moms.

Skatteverket kräver Gilbert på 280 000.

– Jag gick in i en depression och sista nödlösningen blev att sälja alla mina musikaliska innehavanden till Woah Dad. Jag har en option på att köpa tillbaka mina rättigheter till ”marknadsanpassat pris”. Det kommer jag ju aldrig ha råd med. Men det löste så att jag kunde bo kvar här, annars hade vi fått flytta.

• • •

Daniel Gilbert och Håkan Hellström.
Foto: Arkivfoto

Tillbaka till 00-talet.

2005 skriver Håkan Hellström den känslospäckade hyllningslåten ”Hurricane Gilbert” till sin bästa vän. Den blir en favorit hos publiken. Daniel Gilbert mytologiseras bland fansen.

Håkan Hellström-maskineriet växer. Klubbar blir teatersalonger som blir sporthallar som blir ishallar och jättearenor.

– Allt hade varit frid och fröjd mellan oss, vi bodde till och med på samma gård med våra familjer i Göteborg. Håkan och Natalie (Davet) hade just fått en son. Vi umgicks familjevis. Ja, i alla fall fram till 2012, säger Daniel Gilbert.

För efter turnén 2012 får samarbetet barndomskamraterna emellan ett abrupt slut.

– Jag fick ett sms. ”Det är dags för en paus”, stod det. Det var samma kväll som vi flyttade från gården och det var sedan tidigare bestämt att det skulle vara en paus på ett år, så då var det ju märkligt att han ville ha en paus när vi ändå skulle ha en paus.

Ett sms?

– Ja, Håkan har alltid varit konflikträdd och är det fortfarande. Men sedan ringde han upp när han insåg att det var för andefattigt med ett sms.

Du fick sparken?

– Det var sparken rakt av. Han sa: ”Du kan säga att du slutar om du vill, om det känns bättre för dig”. Då gjorde jag det.

quote
Jag såg ju aldrig Håkan som den där stjärnan, för mig var han alltid samma snubbe som jag startade band med i åttonde klass

Vad var det som hände?

– Det var ingen händelse. Snarare hade vi tärt på varandra ganska så länge. Även familjevis och privat. Håkan hade ju blivit så stor vid den här tiden. Alla runt en sådan stjärna är ja-sägare. Alla i bandet var ja-sägare. Jag behandlade inte Håkan lika respektfullt som alla andra runt omkring gjorde. Jag såg ju aldrig honom som den där stjärnan, för mig var han alltid samma snubbe som jag startade band med i åttonde klass, säger Daniel Gilbert och drar en parallell.

– Jag träffade Nikke Ström, Nationalteaternbasisten, som beskrev det hela på ett bra sätt. ”Jaså, har Håkan nått det stadiet, där de börjar se sig själv på samma sätt som andra ser dem. Totta (Näslund) hamnade också i det stadiet. Vi pratade inte på 15 år, sedan blev vi bästisar igen”.

Hur kändes det att få kicken?

– Jag hade ju inte lika roligt längre. Jag trivdes bättre när vi spelade på små ställen, nu var det ishallar och en annan sak. Det jag saknade var att han och jag hade varit så otroligt nära.

Var det ett tufft besked även ekonomiskt?

– Det var inte på liv och död ekonomiskt. Dels hade vi börjat spela i ”På spåret” med Augustifamiljen, dels var intäkterna från Håkan inte så stora. Jag tjänade mindre och mindre eftersom spelningarna blev färre och färre och jag hade samma ersättning oavsett om vi spelade i en stor arena eller inför 300 personer på en liten klubb.

Förlorade ni varandra som vänner också?

– Vi umgicks inte efter det. Eller det gör vi fortfarande inte. Vi har viss kontakt, messar någon gång. Han skickar ett Youtubeklipp, jag skickar ett Youtubeklipp. Mer än så är det inte. Samtidigt är vi mitt uppe i familjelivet. Han har fått ett nytt barn, precis som jag.

Saknar du vänskapen?

– Ja, jag saknar Håkan som vän. Han är ju fin. Jag känner ju när vi messar att det är en vän jag skickar till. Men samtidigt är det inte mycket mer än ett jävla mess.

Kommer ni hitta tillbaka till varandra, tror du?

– Vi får la se.

De gick i skolan ihop, var bästa vänner och spelade tillsammans under över ett decennium. Numera kontakten mellan Daniel Gilbert och Håkan Hellström sporadisk. ”Vi har viss kontakt, messar någon gång. Mer än så är det inte”.
Foto: Anna Sunesson

• • •

Sommaren 2016 hittar Hellström och Gilbert – åtminstone tillfälligt – tillbaka till varandra.

Håkan Hellström ska, precis som 2014, spela på Ullevi.

– Samma kväll som han spelade på Ullevi 2014, spelade jag med Ebbot i ett träsk på Åland. Jag satt på en flotte i det där träsket när jag fick ett sms från Håkan.

”Du skulle ha varit med och delat det här med mig. Nu har jag peakat. Det känns tråkigt att du inte fick vara med och dela peaken, för du och jag har hängt ihop hela vägen”, skrev Hellström.

– ”Fråga då, för helvete...”, tänkte jag. Jag vill inte ha ett sms om att du står på Ullevi, när jag själv sitter i ett träsk på Åland.

Två år senare är Daniel Gilbert i största hemlighet inbjuden att gästa på just Ullevi. Håkan Hellström presenterar, ackompanjerad av enormt jubel, sin forna radarpartner.

Tillsammans framför de bland annat Daniel Gilbert-nationalsången ”Hurricane Gilbert”.

Nästan ingen får ju vara med om det – hur känns det att uppträda inför 70 000 personer?

– Det var jävligt roligt och helt surrealistiskt. Inte en förstärkare, allt är in ear. Tar du ur in ear-systemet så hör du hur du går runt på den där plastscenen, för det är så tomt på ljud där uppe med plexiglasburar runt allt som låter. Det är som att det är lite på låtsas. Men det var häftigt. Man har så starka minnen tillsammans. De där låtarna finns i mitt DNA. ”Det är så jag säger det” har man ju stått och bölat hjärtat ur sig till på så många scener när man spelat, så det var fint att få göra det en gång till. Men det känns inte som att det är lika ”böla hjärtat ur sig” varje gång de spelar längre. Det är ju det jag gillar. Det är därför jag spelar med Avantgardet.

• • •

Rasmus Arvidsson och Daniel Gilbert tillsammans på scen under en Avantgardetspelning. ”Rasmus har den där totala passionen. Det hade Håkan också när vi åkte runt som mest. Det är på liv och död. Det är en ynnest att få kompa någon som gör något på liv och död”, säger Daniel Gilbert.
Foto: Carl Björklund

AVANTGARDET-ÅREN

Vi träffas hemma hos familjen Gilbert, i trevåningsbostadsrätten i Gamla Enskede, söder om Stockholm, bara några hundra meter från Globen.

Här bor Daniel Gilbert med familj sedan 2014. Presensalmanackan vittnar om december 2019.

Dagen före har Sylvester Schlegel, trummis i The Ark, varit i det Gilbertska köket och repat. Duon ska kompa Petra Marklund under ett framträdande i Musikhjälpenburen senare i veckan.

– Nästa vecka ska jag repa Avantie-låtar inför turnén. Jag är lite ringrostig.

På många sätt har de senaste åren varit en nystart för Daniel Gilbert.

Som att flytta från Göteborg till Stockholm. Som att han har blivit nykter.

– Det är fem år sedan jag drack något senast. Jag ärvde min morfars ölsinne, vilket innebär att jag helst vill sitta i ett hörn och dricka till jag somnar. Det funkar kanske om man är själv, men är man ute i sociala sammanhang med sin fästmö är det inte så populärt. Vid vissa tillfällen var det inte roligt för Mirjam att vara ute med någon som inte kunde knyta sina egna skor. Jag drack till jag försvann.

Saknar du alkoholen?

– För mig finns det inget socialt, inget trevligt med att dricka. Det var bara ett sätt att stänga av och fly. Det var nog åren med Broder Daniel som pajade det också. Men det är klart att det var en stor grej att sluta. En kamp. Jag trillade dit några gånger och kände stor besvikelse över det.

En annan nystart är att bli småbarnspappa igen. Vid 43.

Sedan ett tidigare förhållande har Daniel Gilbert sonen Theo, 18. Tillsammans med fästmön Mirjam Kontio har han dottern Luna, 8, och sonen Neil, 2 (ja, han har fått sitt namn efter Neil Young).

– Man vill inte inse att man är en 45-årig trebarnspappa, det var ju inte tänkt så. Men jag har inget att klaga på, inte mer än att känslan av att jag är en husa är lite väl påtaglig. Jag städar, lagar mat, lämnar, hämtar, nattar, kör läxor. Mirjam jobbar som pressekreterare för regeringen, hon går vid sju och kommer hem vid sju.

Något ”vanligt” jobb har arbetsskygge Gilbert inte behövt skaffa än.

– Det är det här med mitt otroliga motstånd till att jobba igen...haha. Jag har jobbat lite som trädgårdsmästare och produktionsassistent vid reklamfilmsinspelningar. Men har lyckats skjuta det framför mig. Så länge jag har någon spelning varje månad så behöver jag inte bli vuxen riktigt än.

En mindre munter jobbnyordning är att han nyligen blivit av med ett arbete han haft i tio år. Efter förra säsongen fick Augustifamiljen som bekant beskedet att de inte längre är husband i SVT:s fredagsinstitution ”På spåret”.

– ”På spåret” har varit fantastiskt. Kristian Luuk och Fredrik Lindström har varit jävligt fina. De tog det hårt när de fick reda på att vi inte skulle vara med längre. Och ur jobbsynpunkt var det värre att få kicken från ”På spåret” än att förlora Håkan. Det var en bra inkomst som inte kommer längre. Nu får jag stirra sanningen i vitögat och fundera på vad jag ska bli när jag blir stor.

Ja, vad ska du bli när du blir stor?

– Jag vet inte, jag har ju aldrig trott att jag ska bli stor. Men Skogskyrkogården ligger föredömligt nära. Jag älskar den, att gå där med barnvagnen är helande. Att skotta snö och klippa sly där skulle passa mig perfekt.

• • •

Vi backar bandet igen. Till Håkan Hellström på Ullevi 2016.

Daniel Gilbert är som bekant på plats för att gästa.

Det är där och då han träffar Rasmus Arvidsson – frontman i Avantgardet, Nybrobandet – för första gången.

– Jag minns det väl. Det var i en kulvert under Ullevi. Thåström och Seinabo Sey sprang också runt där. Rasmus kom gående med Ola Broquist på Luger. Vi började prata och klickade direkt. Vi kände oss nog bägge ganska utsocknes i en kulvert på Ullevi, även om det säkert var värre för honom. Jag tror han åkte snålskjuts på Ola, bara för att få träffa Håkan...haha.

Kände du till Avantgardet då?

– Jag hade lite pejl på dem, visste att de släppt en skiva och så. Men det var en ren slump att vi träffades där.

Det sa klick de luxe. De båda musikerna fortsatte höras. Kontakten intensifierades.

– Rasmus är en okomplicerad person. Eller förresten, vad fan, det är han ju inte alls. Han är fruktansvärt komplicerad. Men det var något, vi kompletterade varandra, smälte ihop på ett bra sätt. Jag kan inte sätta fingret på det.

Daniel Gilbert ordnade så att Rasmus Arvidsson fick vara med i ”På spåret” och sjunga inför miljonpublik. I december 2016 gästade Gilbert i sin tur Avantgardet på Debaser i Stockholm.

Fakta:

Daniel Gilbert om...

...solokarriären: ”Jag har gett ut två soloskivor, det börjar bli dags för en till. Den senaste kom 2012. Jag blev lite bränd där. Jag la ner så mycket själ och jobb, den fick bra recensioner i Tyskland, men föll totalt mellan stolarna i Sverige. Jag var för tidig med altcountrygrejen. Jag skulle ha hållit på skivan i åtta år. Jag har skrivit låtar hela tiden och har 700 röstinspelningar som jag flyttar runt mellan olika telefoner”.
...att sonen heter Neil: ”Vi kunde inte enas om ett namn. Sedan en dag när vi åkte över bron från Söder satte jag på en Neil Young-skiva i bilen. 'Han kanske ska heta Neil', sa Mirjam. 'Japp!', sa jag”.
...Avantgardets publik: ”Håkans publik sov ju i sovsäck utanför ställena vi spelade på. Det är lite samma med Avantgardet, fast här är publiken, tack vare våra boogieinfluenser, lite äldre, så de kommer med sina husbilar och sover i stället.”
...att åka nightliner: ”Ofta krockar Avantgardets spelningar med Augustifamiljens. För att ha råd att leva måste jag tyvärr oftast välja Augustifamiljen, eftersom det är tio gånger så mycket betalt. I våras hörde Rasmus av sig om en turné. Det krockade med Augustifamiljen. Men så sa han: ”Vi ska åka nightliner”. Då var det inget att snacka om. ”Jag åker med!”. Att turnera i nighliner är det ultimata för mig, som att gå in i livmodern och sitta där vid frontrutan och titta ut.”.

Snudd på sömlöst gled Broder Daniel-grundaren in i det småländska bandet.

– Jag var med och spelade på en låt på andra plattan och gästade ett par gånger till. Till slut var jag bara med. Jag fogades in på något sätt.

Hur var det att, som helt utomstående, komma med i ett band med fyra kompisar från Nybro?

– Jag vet inte hur de andra såg på mig. De kanske tänkte: ”Vad fan gör han här?”. Men vi klickade bra allihop. De är så jävla härliga. Mattias (Täck) är underbar. Johan (Offerlind) har spelat sina trubadurgrejer hur länge som helst och Patrik (Åberg) har spelat i miljontals lokalband. Att få vara med och uppleva när de är med om det här för första gången är grymt för mig också.

Daniel Gilbert säger att han ”gillar bönder”.

– Eller bönder är fel att kalla dem. Småstadsfolk är bättre. Jag har mycket vänner här i Stockholm också, men mitt hjärta vurmar för småstaden. Jag känner mig mest bekväm med människor som har en distans till saker och ting, det har ofta småstadsfolk.

– Sedan gillar jag att försvinna in i ett band. Det är tryggt med pirattänket, att vi åker från stad till stad och plundrar folk på känslor, eller vad vi nu plundrar dem på. Jag gillar det. Man kan släppa normerna som man lever efter i i vardagen och sitta där i minibussen och bara vara butter och sur en hel dag, utan att det ska gå ut över barnen.

På tal om barn.

Sedan en tid är även Daniel Gilberts son, Theo, 18, inhoppande medlem i Avantgardet.

Han spelar det mesta i instrumentväg.

– Rasmus frågade mig om det var okej att han frågade Theo om han ville vara med. Det är ju helt otroligt roligt att få spela med sin son. Han går musikproduktionsutbildning på Rytmus och är redan nu bättre på gitarr än vad jag är.

Vad säger du om att din son är på väg in i samma bransch som du härjat i hela livet?

– Jag säger: Lycka till!

Daniel och Theo Gilbert. Far och son spelar numera tillsammans i Avantgardet.
Foto: Anton Lernstål

• • •

Avantgardet har släppt fyra fullängdsskivor. De har nominerats till tre grammisar, fyller allt större ställen och har hyllats av en i stort sett enig kritikerkår.

Daniel Gilbert startade Broder Daniel när Rasmus Arvidsson var tre år gammal. Han har varit i branschen i 30 år – och ser likheter.

– Jag kuskade minibuss med ”BD” på 90-talet och fick vara med om att bygga upp en publik. Sedan gjorde vi samma sak med Håkan. Det här är tredje, snart fjärde, decenniet jag kuskar runt. Jag ser stora paralleller med Avantgardet. Det är samma känsla som vi hade när Håkan byggdes på och byggdes upp. Mötet med publiken, man ser att de som står och tittar på tycker att det är något jävligt speciellt. Det är så få gånger det händer.

Sia. Var kommer Avantgardet sluta?

– Det är omöjligt att säga, men alla tre gångerna – ”BD”, Håkan, ”Avantie” – har det tagit sin början i att folk ställt sig och sagt: ”Vad är det här, så där kan man inte göra”. Då blir jag tänd på idén, det kan man visst. Vänta och se, bara, ge det några år. Nu är ju jag medelålders och inte helt rätt person att bedöma, men det jag känner med Avantgardet är lika starkt som Broder Daniel var.

Avantgardet på Nalen 2017

Du har hela tiden varit ackompanjatör till en karismatisk frontman. Först Henrik Berggren, sedan Håkan Hellström, nu Rasmus Arvidsson. Du drömmer aldrig om att själv stå i centrum?

– Nej, fy fan, vad hemskt! Det är illa nog med sologrejerna jag gjort. Jag har inget som helst behov av det. Jag står hellre och gömmer mig, säger Daniel Gilbert och exemplifierar.

– Med Broder Daniel spelade vi ofta på ett underbart ställe vid Sankt Eriksplan som hette ”Studion”. De hade ett litet sidorum på scenen. Publiken såg hela scenen, men de såg inte mig – för jag hade gått in i det där rummet där jag inte syntes och stod där och spelade. Det är bättre att inte synas och kunna verka, än att synas och inte kunna verka.

Vad gillar du att jag kommer hit och intervjuar dig, då?

– Jag har svårt att se intresset av det hela. Det är ovant. Jag är inte värd utrymmet i tidningen. Samtidigt har jag mitt cv. Det är ju fantastiska grejer jag fått vara med om. Det är bara att prata på.

• • •

För så kallade pandapoppare i allmänhet, en hel generation Broder Daniel-fans i synnerhet och Håkan Hellströms enorma, generationsöverskridande publik ses Daniel Gilbert emellertid som en ikon i svenskt musikliv.

Vare sig han vill eller inte.

Han har svårt att förlika sig med tanken att han skulle vara en idol för någon.

– Jag blir igenkänd ibland. Om jag handlar på Ica Tallkrogen kan han i kassan säga: ”Det är ju du från ”På spåret”. Men oftast tror jag att folk vet att jag inte gillar det, att de låter mig vara. Idoldyrkan är så främmande för mig. Hela det här egotänket, att brösta upp sig har jag svårt för. Samtidigt har jag ju egna idoler. På Way Out West satt jag ett långbord bort från Neil Young och åt. Vid nästa långbord satt Stephen Malkmus (Pavement). Jag satt ju med öppen mun. Men jag vill inte vara i de beundrandes öga, jag känner mig mycket mer bekväm i att få beundra med mina egna ögon.

• • •

Att Avantgardet spelar på hemmaplan, i Kalmar, strax före jul har blivit en tradition. Efter två år med utsålda hus på Söderport, var det i fjol dags att flytta in i Kalmarsalen.

Det blev dundersuccé. Över 800 sålda biljetter, snudd på fullt hus.

Nu är det dags igen.

På lördagskvällen avslutar bandet en fyra spelningar lång decemberminiturné med en ny konsert i Kalmarsalen.

Daniel Gilbert ser fram emot att ta umgås med sina bönder igen. Att stå där på sin flank och verka utan att synas särdeles mycket.

– Det ska bli grymt. Rasmus har den där totala passionen. Det hade Håkan också när vi åkte runt som mest. Fast Rasmus är otroligt mycket mer expressiv och har andra referenser. Men passionen är densamma. Han öppnar alla kranar och stänger av hjärnan. Han är sig själv på scenen. Det är på liv och död. Det är en ynnest att få kompa någon som gör något på liv och död.

LÄS MER OM AVANTGARDET: