Tid för statskonst
Den politiska vilden, Amineh Kakabaveh, står som segrare efter riksdagens misstroendeomröstning om justitieminister Morgan Johansson (S). Övriga är förlorare.
Den borgerliga oppositionen, läs M, KD och L, hamnade fel när Sverigedemokraterna lämnade in misstroendet mot justitieministern.
Verktyget har aldrig varit tänkt att användas mot en minister för att den bedriver sin regerings politik. Det rätta hade varit för Ulf Kristersson att säga att justitieministern och hela regeringen ska bytas ut i höst efter valet. Nu skulle istället en S-märkt minister komma att bytas ut mot en annan.
Uppvisad troheten till grundlagens anda skulle också fungera som en slags vattendelare mellan SD och den övriga oppositionen. I sak delar partierna problemanalys i fråga om den allvarliga kriminaliteten. Men om statskonst borde vara ett värde för borgerliga partier påminner SD:s agerande om partiets mer konfliktdrivna väsen. Där liberaler, liberalkonservativa och kristdemokrater värnar en regelbaserad ordning i riksdagen ser SD sig inte vara bundet av en historiskt framvuxen praxis. Statsmannamässighet är helt enkelt inget ideal i den radikala populistiska rörelsen.
Men det var statsminister Magdalena Andersson som själv körde rakt ner i det konstitutionella diket. Hotet, eller snarare löftet om att hon själv och regeringen skulle avgå om Morgan Johansson fälldes manifesterade en nedvärderande syn på riksdagens kontrollmakt. De folkvalda har rätten att förklara misstroende mot en enskild minister som en parlamentarismens yttersta garant. Att ifrågasätta den rätten är att ifrågasätta riksdagen. Det var inget undantagsfall. Minoritetsregeringens svaga stöd i kammaren är grunden till en allt sämre relation mellan riksdag och ministär som uttrycks i uppmaningar till regeringsbeslut från de folkvalda och att utskott själva tar initiativ till lagstiftning.
Morgan Johansson räddades av den politiska vildens Amineh Kakabaveh nedlagda röst. Efter långdragna förhandlingar i det dolda valde den tidigare vänsterpartisten att gå till justitieministerns försvar.
Statsminister Magdalena Andersson hade själv bäddat för denna bisarra situation som uppstår när en enskild parlamentariker vars agenda strider mot den svenska utrikespolitikens signum samtidigt utgör regeringsunderlag.
”Att en enskild riksdagsledamot tillåts diktera svensk utrikespolitik i särskilda fall står naturligtvis i strid med alla rimliga principer.”
Att en enskild riksdagsledamot tillåts diktera svensk utrikespolitik i särskilda fall står naturligtvis i strid med alla rimliga principer. Utrikespolitiken ska trygga svenska intressen, inte ett partis eller en enskild persons. När Magdalena Andersson gav lillfingret tog Amineh Kakabaveh hela handen. Det dröjde inte heller många minuter innan det rådde oklarheter om den gällande överenskommelsen mellan den politiska vilden och socialdemokraterna hade kompletterats med ytterligare formuleringar. Amineh Kakabavehs inflytande irriterar föga förvånande Turkiet och kan därmed försvåra Sveriges Natoanslutning.
Frågan som måste ställas är om överenskommelsen med Amineh Kakabaveh består om S-regeringen får förnyat förtroende även sedan hon i valet i höst lämnar riksdagen? Av dokumentet förefaller det så.
Amineh Kakabaveh agerande vittnar om faran med en etnifiering av utrikespolitiken där politiker i Sverige i själva verket företräder andra grupper och intressen än svenska. Grupp ställs mot grupp och konflikter i andra stater flyttar in i svensk politik. Amineh Kakabaveh agerande visar att det svenska partiväsendet inte var tillräckligt motståndskraftigt för impulser av etnifierad utrikespolitik. När makt ska säkras accepterades det annars principvidriga. Det är så långt från statskonst man kan komma.
