Han står bredbent vid knuten av den grå stenladan. Mobiltelefonen i näven. De brandgula gummistövlarna fast förankrade i den leriga jorden.

– Vore det företag det handlade om så skulle det vara klockrent. Då borde de slås ihop direkt, säger han.

Men här handlar det om något annat. Folkvilja. Demokrati. Politik.

Just politikerna har lantbrukaren Roger Åsenius begränsat förtroende för.

– Ska de träta så blir det ingen större vinning med en sammanslagning, säger han.

Han kommer precis från tjurarna. När du flyttar djur får du inte ha bråttom, förklarar Roger Åsenius. Det måste få ta tid och ske på djurens egna villkor. I en box med tio tjurar krävs en viss ödmjukhet.

Kanske är det samma sak med människorna. Demokratin är en trög process. Och som lantbrukare i Näsby är man långt från maktens centrum.

– Det ligger i sakens natur. Bor det fler människor på ett ställe så har de mer makt. Men samtidigt blir det minoritetsförtryck. Hur ska vi i ytterområdena kunna påverka om vi är fem procent av befolkningen? säger Roger Åsenius.

Sydöstra Öland är redan i dag ett bortglömt hörn, menar han. Om kommunhuset ligger i Mörbylånga eller i Borgholm gör ingen större skillnad. I öns centralorter är intresset för ytterområdena minimalt.

– Det är lika långt för Färjestadenborna att åka hit ner som för oss att åka till Stockholm.

•••

På söndag ska ölänningarna ta ställning. Ska Borgholm och Mörbylånga slås ihop till en kommun? Eller är det bättre att fortsätta som i dag?

Det var bara tio år sedan öborna röstade senast. Då blev det ett stabilt nej i Mörbylånga kommun, och planerna på en sammanslagning lades på is. Nu gör förespråkarna ett nytt försök.

Vi är bara några hundra meter söder om Rogers ladugård.

Ändå: En annan värld. Stora fönster ut mot de dimmiga strandängarna. Vitt, stilrent, DN Kultur på soffbordet.

Margareta Walder har redan röstat. Det blev ja. Den pensionerade specialläraren tror inte att Näsby kommer att bli mer marginaliserat i en större kommun.

– Vi är bortglömda redan nu. Det finns till exempel inget äldreboende söder om Mörbylånga.

Det vill 70-åringen ändra på. Tillsammans med några grannar har hon startat en bocirkel. Målet är att starta sitt eget ålderdomshem.

En större kommun skulle bli proffsigare, tror Margareta Walder. Ökade resurser ökar chanserna att få tag i kompetent folk.

– Man får tänka lite mer i ett större sammanhang. Man kan lära sig av varandra och få mer input, säger hon.

Allt om folkomröstningen på Öland

•••

Margareta får visst stöd av experterna. I en rapport från 2017 har Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, studerat effekterna av att slå ihop Borgholm och Mörbylånga.

I dag ställs allt högre lagkrav på kommunerna. Små kommuner kan ha svårt att klara allt. I Danmark, som nyligen slagit ihop ett antal kommuner, ökade professionaliteten och chanserna att rekrytera duktiga specialister, konstaterar SKL.

Dessutom blev det billigare. Översatt till öländska förhållanden skulle det gå att spara sex–sju miljoner på personal och två miljoner på politiken vid en sammanslagning.

Den östra landsvägen norrut passerar ängsmarker och vackra stenbroar. I Seby börjar dimman lätta. Väster om vägen skymtar en bilverkstad och en ensam bensinpump. Christer Wahlström pumpar diesel i en vinröd pickup. Han ska rösta nej.

– Vi har fått så dålig information. Jag har inte sett några som helst kalkyler.

Han tror att sammanslagningen kommer att sluta med ett nytt kommunhus på mitten av ön, och kosta en massa pengar.

– Sen går vi ändå ihop med Kalmar om tio år. Då har det slösats bort mycket pengar, säger kobonden från Skärlöv.

Inte för att det kommer att göra så stor skillnad, menar han.

– Vi här nere är avhakade sen länge. Vi ska bara betala skatten och hålla tyst.

Bristen på kalkyler irriterar fler. I vägkanten i Åkerby har läraren Mårten Hördegård just tagit emot sin son vid skolbussen.

– Jag vill veta hur man räknar med att minska kostnaderna för kommuninvånarna, säger han.

I princip vore det rimligt med en kommun, tycker han. Med en befolkning på 25 000 invånare känns det överdrivet lyxigt att dela makten på två orter.

– Men sen vet jag att nordborna och sydborna är två vitt skilda folk. Det är bara att höra på dialekterna. I norr låter det som Västervik, i söder är det mer åt Karlskronahållet.

Han och familjen flyttade till Öland för tre–fyra år sedan. De minsta barnen, Stina, två år, och Alf, ett år, är födda här. Och sonen Ivar, sju år, har sin egen idé om hur många kommuner det borde finnas på Öland.

– Helst sju, säger han.

•••

Ivar är inte fel ute. Historiskt har Öland haft betydligt fler kommuner. Under mer än halva 1900-talet fanns 34 kommuner på ön. Något förenklat kan man säga att det gick en kommun på varje kyrka.

Med industriåldern kom stordrift och sammanslagningar. Vid kommunreformen 1952 slukades småkommuner som Runsten och Högsrum av den nya storkommunen Gärdslösa.

Då fick Öland just sju kommuner.

Men effektiviseringsivern tog inte slut. I ännu en kommunreform, 1971–1974, var det Gärdslösas tur att rationaliseras bort. Det fick räcka med två kommuner på den avlånga ön, beslutade politikerna.

•••

Effektivisering är ett tungt argument för ja-linjen. Men risken är att man slänger ut barnet med badvattnet.

På 1950-talet fanns politiker i varje by. Med en storkommun riskerar avståndet till makten att bli ännu större än i dag, konstaterar SKL:s utredare. Erfarenheterna från Danmark visar att fritidspolitikerna förlorat i inflytande och att makten samlats i toppen när kommuner slagits samman.

Dessutom tycks tjänstemännen i Danmark ha fått mer att säga till om på de folkvaldas bekostnad.

En som inte litar på tjänstemännen är Jan Eriksson. Han och vännen Katarina Dufva dricker kaffe vid ett vingligt glasbord utanför Löttorps konditori.

– Administrationen kommer att öka rejält med en kommun, säger Jan Eriksson.

Byråkratin har tendens att växa för att möta behoven hos den växande byråkratin, hävdar han och hänvisar till den så kallade ”Parkinsons lag”.

I en satirisk skildring av det moderna samhället beskrev den brittiske historikern Cyril Northcote Parkinson på 1950-talet hur statliga institutioner ständigt ökar personalstyrkan, oberoende av vilket resultat som åstadkoms.

– Det blir bara ökad ineffektivitet, säger Katarina Dufva.

Men Mats Bengtsson, vid bordet bredvid, protesterar. Han är själv verkställande tjänsteman på Sparbanksstiftelsen Öland, som jobbar över hela ön.

– Vi behöver vara en kommun. Det gör oss starkare mot statsmakterna. Våra förvaltningar blir starkare. I dag är vi en genomgångskommun för unga tjänstemän. De får i sitt cv att de har jobbat på en viss tjänst. Sen går de vidare till Kalmar eller andra större kommuner.

I den vita villan på det gamla sjukhusområdet bryr sig ingen om varken Parkinsons lag eller tjänstemännens cv.

Här, hos hjälporganisationen Ria/Hela Människan i Borgholm, bjuder Marianne Jensen Rose på kaffe, mackor och gröt. Kapten Jo, Siw Wernersson och Johan Petersson är tre av de som har letat sig hit för att få frukost. För dem är jobb och bostäder de viktigaste politiska frågorna.

– Om man vill ha två kommuner måste man se till att båda har rejält med arbeten, säger Siw Wernersson.

I dag finns inga större industrier i Borgholms kommun, konstaterar gänget.

– Ungdomarna blir tvungna att flytta. Ska du försörja dig själv eller ska du bo hos mamma tills du blir 35? undrar Johan Petersson retoriskt.

Många av de som besöker Ria är ekonomiskt utsatta på olika vis. Flera saknar bostad.

Just nu är det en kritisk tid på året. När turistsäsongen närmar sig slängs resurssvaga personer ut när husägarna vill hyra ut till välbeställda stockholmare.

”Alex", som inte vill uppge sitt rätta namn, är en av de drabbade.

– Borgholm ägs av ett par familjer. Det är de som bestämmer vem som ska få bo och inte, säger han upprört och lämnar rummet.

De bostäder som byggs är för dyra för gänget på Ria.

– Har du inte 1,2 miljoner får du ingen lägenhet. De bygger bara för gamlingar, säger Johan Petersson.

– Rika gamlingar, säger Marianne Jensen Rose skämtsamt, och får alla att skratta.

– Kommungubbarna och käringarna skulle pröva att bo ute de också. Så får de se hur det är, säger Siw Wernersson.

•••

Det finns gott om gamlingar på Öland. Faktum är att gamlingarna är en av öns stora utmaningar. Om några år kommer fler än var tionde ölänning att vara över 80 år. Och en allt större del av den yngre befolkningen kommer att behövas i äldreomsorgen.

Den typen av framtidsscenarier är viktiga att ha med sig till valbåset på söndag, konstaterar SKL, som bedömer att ett enat Öland skulle klara äldreboomen bättre.

Men gamlingarna är inte bara en belastning. Vi lämnar Borgholm och svänger österut vid flygfältet. I Störlinge, precis norr om Gärdslösa, bor en man som vet mer om öländsk politik än alla tidningens reportrar tillsammans.

Vardagsrummet är fullt av böcker från golv till tak. På lapptäcket som täcker träsoffan vaktar en kattmamma två luddiga ungar.

– Vi hade nio stycken förut, säger Anders Marell, och lyfter upp den fräsande mamman.

Lantbrukare, officer, universitetslektor, journalist... 82-åringens meritlista tycks aldrig ta slut. Han är gift med tidigare kommunalrådet Lillebill Grähs (C) och har själv varit C-politiker i Borgholm. I dag är han kommunrevisor, och aktiv i Stagneliussällskapet och en lång rad andra Ölandsföreningar.

– Jag är så gammal så jag är expert på allting, säger han med ett leende.

Han tänker rösta nej. Ölänningarna måste lära sig samarbeta innan de kan gå samman, anser han.

– Kan man inte samarbeta som två kommuner, då ska man inte slå ihop sig, säger Anders Marell.

Han räknar upp en rad exempel på misslyckat samarbete. Det handlar om allt från vattenbrist till utbildning. När Runstens skola lades ner 2013 valde många föräldrar att skicka barnen över kommungränsen i protest. Än i dag betalar Borgholm ersättning till Mörbylånga.

– Vi skickar en massa pengar till Gårdby för att Runstensborna fortfarande är sura, säger Anders Marell.

Men på sikt väntar nog fler än en kommunsammanslagning, tror han. Kanske är det också vad som krävs för att ena de splittrade öborna.

– Skulle vi vara ihop med Kalmar då kan du ge dig fan på att ölänningarna skulle stå som en man och vilja skiljas. Då blir det uppror. Men det kommer inte förrän 2060, säger Anders Marell och skrattar lite.

Fast så värst orolig är för framtiden är han egentligen inte.

– Det blir ett bra Öland även om det blir en kommun. Allting kommer att hitta sina fåror. Det är bara frågan om hur jobbigt det blir i början.