Dagmamman behövs från Torsås till Torneå

Det är inget unikt beslut för Torsås. I dag går ungefär två procent av barnen i förskoleålder i Sverige till en dagbarnvårdare som ”dagmamman” numera kallas. Det var inte många år sedan som det på var och varannan villagata fanns ett familjedaghem.

Men det är inte föräldrarna som valt bort dagmamman, det är en politisk motvilja som marginaliserat och i praktiken avvecklat ett för många omtyckt alternativ till den vanliga förskolan.

Möjligheten att lämna barnen till en dagbarnvårdare istället för till förskolan marknadsförs i stort sett aldrig av kommunerna. Alternativet är tämligen okänt och det är därför inte märkligt att den kommunala förskolan lockar den överväldigande majoriteten.

I det aktuella fallet Torsås nämns också att dagbarnvårdarna har svårt att följa förskolans läroplan.

Förskolans läroplan är dock inte bindande för familjedaghemmen. Den är vägledande. Det hör också samman med att förskolan inte är obligatorisk i Sverige. Därför är denna vanliga kritik mot dagbarnvårdarna vilseledande.

Därtill har den politiska motviljan mot valfrihet och alternativ inom barnomsorgen bidragit till att kvaliteten svartmålats. Regeringens egen utredare – symptomatiskt nog en miljöpartistisk politiker – föreslog så sent som förra året ett etableringsstopp för nya dagbarnvårdare, ett förslag som sedan stoppades av ett tillkännagivande från riksdagen.

Att kvaliteten ska vara hög på verksamhet som är finansierad med skattepengar är självklart. Men det är märkligt att värdet av valfrihet och mångfald aldrig väger så lätt som när det gäller föräldrarnas val av barnomsorg.

Valfrihetssystem ses som närmast självklara när det gäller äldreomsorgens hemtjänst, men inte när det gäller barnomsorg.

Även på denna punkt verkar det finnas en elefant i rummet. Ett av utredarens huvudargumenet för att införa ett etableringsstopp var att många barn i segregerade i områden inte lär sig svenska hos sin dagmamma. Valfriheten ska således minskas på grund av migrationspolitiken. Det är ett dåligt argument som spelar invandringskritiska grupper direkt i händerna. Invandringen får skulden för att svenskars möjlighet att välja beskärs.

Det är också tämligen ologiskt. Förskolan framstår i dag inte som någon ideal organisation vad gäller svenskinlärning.

Den sänder i själva verket dubbla signaler om det svenska språkets betydelse. Som det står i läroplanen. ”Barn med annat modersmål än svenska ska ges möjlighet att utveckla både det svenska språket och sitt modersmål”. Det är förskolan och inte dagbarnvårdarna som är det stora problemet ur språksynpunkt.

Motståndet mot familjedaghemmen och alternativen till förskolan ska ses mot bakgrund av att det inte var barnperspektiv som låg till grund för denna del av välfärdsstatsprojektet utan att det primära syftet var att öka utbudet av arbetskraft. Även om familjedaghem ryms inom ramen av för en arbetslinje så kolliderar valfriheten, den lilla gemenskapen och självbestämmandet med den stora kollektiva projektet. Hur mycket omtyckt och uppskattad dagmamman än är.

Martin Tunström