Här är årets bästa skivor – musikrecensenterna listar sina favoriter
Yasmine Abdullahis tre bästa skivor
1. Adaam – Myror i brallan (Grind Gang Music)
Det är bara att hålla i hatten och låta artisten Adam Jakobsson komma under huden med hans elektrifierande energi. Det är grimes, trap, hip-hop och stundvis förföriska texter med ett sinne för humor. Ett gediget album som alltid kommer följa med en.
Här saknas innehåll
2. Phoenix – Alpha Zulu (Glassnote records)
Leveransen med det här albumet råder det ingen tvekan över. Varje låt ger en unik och träffsäker känsla. Franska Phoenix har optimerat och maximerat sin mall på ett sätt som verkar enkelt, vilket gör att allas färdigheter sticker ut på ett framstående sätt. Lyssna och njut!
Här saknas innehåll
3. Little Simz – No thank you (Forever living originals)
Året kunde inte sluta på ett bättre sätt med ett oväntad skivsläpp en måndag i december. Little Simz landar på toppen just för hennes fantastiska förmåga att få djärva texter att låta som ren poesi. Förtjusande okonstlad, och hennes attityd och sound förblir helande.
Här saknas innehåll
Alexander Forslunds tre bästa skivor
1. billy woods – Aethiopes (Backwoodz Studioz)
billy woods allegoriska berättande, skarpa observationer och intellekt saknar motstycke. Ändå tycks han aldrig få det erkännande han förtjänar. I ‘’Aethiopes’’ ser rapparen på sitt liv, sin omgivning och sin historia genom nykolonialismens lins. Preservations produktion, en mix av skränig blues och afrofuturism, passar den grå världssynen utmärkt.
Här saknas innehåll
2. Black Midi – Hellfire (Rough Trade Records)
Jag vill tro att Frank Zappas spöke flyter runt i Black Midis studio och garvar åt allt han hör. Med massvis med humor, manisk energi och teknisk begåvning fortsätter dessa brittiska ynglingar att dra rocken till sin yttersta spets. Musiken är å ena sidan vidunderligt ambitiös, å andra sidan tramsig och prestigelös. Frank hade älskat det.
Här saknas innehåll
3. Nina Nastasia – Riderless horse (Temporary Residence)
En omskakande berättelse, en gitarr och en röst, magiskt inspelat av ljudtrollkarlen Steve Albini. År 2020 tog Nina Nastasia sig ur en 25-årig destruktiv relation med sin partner och manager. Dagen efter uppbrottet avslutade partnern sitt liv. ‘’Riderless horse’’ är ett ambivalent och känslomässigt komplext försök att finna mening i och runt händelsen.
Här saknas innehåll
Karin Grönroos tre bästa skivor
1. Sharon Van Etten – We've been going about this all wrong (Jagjaguwar)
En ljudbild som klingar renare än tidigare, med syntmattor i topp och svävande arrangemang. Men skenet bedrar. Sharon Van Ettens sjätte album i ordningen är hennes mörkaste hittills, och det ödesmättade och nakna på ”We've been going about this all wrong” slår hårt i magen. Inga vidare försköningar alltså, men en hoppfull, skimrande inramning som berör.
Här saknas innehåll
2. Big Thief – Dragon new warm mountain I believe in you (4Ad)
Pandemin innebar tid över för Big Thief att utforska nya kreativa grepp och allt slutade i ett tjugo spår långt dubbelalbum. Att hålla ihop ett sådant projekt kräver sitt. Men, för Adrienne Lenker och övriga medlemmar verkar det enkelt och ljudbilderna på ”Dragon new warm mountain I believe in you” är rakt igenom lekfulla, inspirerade och slagkraftiga.
Här saknas innehåll
3. Nilüfer Yanya – Painless (ATO Records)
På uppföljaren till debuten från 2019 visar brittiska Nilüfer Yanya, med fullständig självklarhet, att hon är här för att stanna. ”Painless” landar perfekt i gränslandet mellan jazz, r'n'b och indie utan att gå vilse i onödiga utsvävningar och soundet känns både hemvant och nyskapande, samtidigt.
Här saknas innehåll
Tuva Lejonklous tre bästa skivor
Samm Henshaw – Untidy soul (AWAL Recordings)
South London-sångaren överraskade 2022 med ett fantastiskt gospel-soulalbum. Körsången och blåsinstrumenten i kombination med Henshaws underbart charmiga röst gör musiken till en explosion av ljud och värme. Vartenda ett av de 16 spåren har sin alldeles egna grej som gör just den till en favorit. “Untidy soul” är feelgood i sin renaste form.
Här saknas innehåll
2. Rosalía – Motomami (Columbia Records)
Rosalías tredje album överskred alla hennes tidigare verk. Det är sällsynt att höra ett sådant experimentellt och spretigt album som “Motomami”, som ändå håller så hög nivå kvalitetsmässigt. Man behöver inte prata spanska för att förstå hennes kreativa briljans. I “Motomami” fastslår Rosalía sig som en en alldeles exceptionell musiker.
Här saknas innehåll
3. SZA – SOS (RCA Records)
I slutet på året släpper Sza sitt första album på fem år och tvingar skivrecensenter sista minuten-redigera sin topplista. Sångerskans förtrollande röst i kombination med beats mixade till perfektion och utlämnande och relaterbara texter om kärlek skapar detta otroligt underhållande och lysande album. Missa inte detta!
Här saknas innehåll
Bella Stenbergs tre bästa skivor
1. Witch Fever – Congregation Music For Nations)
En debut som erbjuder konfrontation och katharsis. Gränsöverskridande musik grundad i doom metal och punk, men mycket mer än så. Rätt ofta går tankarna till PJ Harvey. Växlingar mellan desperation, ilska och längtan gör uppgörelsen med historia och patriarkat ännu starkare. Den här gången är det inte häxorna som bränns på bål – de tänder elden.
Här saknas innehåll
2. Taylor Swift – Midnights (Taylor Swift/Republic/Universal)
Pop-Taylor är tillbaka. Men eftersom hon är den hon är, i en annan form än tidigare. Inte storslaget och glittrigt, utan nedtonat, men samtidigt fulladdat. Här hörs en artist som är ovanligt begåvad vad gäller ord, innehåll och komposition men även röstanvändning. Det gör Taylor Swift till både en av de mest samtida och en av de största.
Här saknas innehåll
3. Rina Sawayama – Hold the girl (Dirty Hit)
Rina Sawayama kallar sig en maximal kompositör, och är med sitt nostalgiskt futuristiska och gränslösa förhållningssätt popens framtid. Det personliga är politiskt på hennes andra album som innehåller svärta och grubblerier, men också glädje och frigörelse. Och som tänjer på gränserna med pop, r’n’b, elecktroniskt, country och en aning industri.
Här saknas innehåll
Fredrik Söderlunds tre bästa skivor
1. Ethel Cain – Preacher’s daughter (Daughters of Cain)
Den där känslan av att plötsligt översköljas av något episkt och bli fullkomligt knockad. Blott 24-åriga amerikanskan Ethel Cain låter lite som en Lana Del Rey uppväxt på Nick Cave, David Lynch och Flannery O’Connor. Storslagna låtar om saknad, missbruk, kärlek och fyllda med klassiska southern gothic-teman. Cains ljud- och textvärld är något jag har väntat på i flera år, utan att ens veta om det.
Här saknas innehåll
2. Alvvays – Blue rev (Transgressive/Border)
Alvvays genialiska powerpop känns alltid så självklar. Drömsk, vackert fuzzig och med framdrivna melodier värda att dö för. De hyllar smakfullt sina hjältar Jim Reid från Jesus And Mary Chain och Televisions Tom Verlaine i två låtar. Toronto-kvintettens tredje album är bandets bästa hittills och befäster sin position som ohotade pophjältar 2022.
Här saknas innehåll
3. Fontaines D.C.– Skinty fia (Partisan/Border)
De molokna postpunkarna från Irland gör det igen. Mörkare och mer utsvävande, men frenesin, intensiteten och den bubblande nihilismen finns fortfarande kvar. Grain Chattens kaxiga och samtidigt nonchiga röst ramar in bandets hela väsen. Att dessutom döpa en låt efter min favoritförfattare Vladimir Nabokov gör att mina och Fontaines D.C:s band växer sig ännu starkare.
