TT-Feature

En kärlekshistoria med lyckligt slut

TT-Feature Artikeln publicerades
4 bilder

När Gösta Ekman hastigt insjuknar i cancer blir frun Marie-Louise både hans minne och försvarare mot onda syner. I dagboken från en smärtsam tid har hon nu hittat en kärlekshistoria med ett lyckligt slut. Ett år och fem månader har gått sedan Gösta Ekman dog, och den tiden har hon svårt att tala om.(TT)

Ett år och fem månader har gått sedan Gösta Ekman dog, och den tiden har hon svårt att tala om. Den dagbok som Marie-Louise Ekman nu bearbetat och publicerar handlar om en annan sjukdomsperiod fem år tidigare. Den gången skrev hon inte för sin egen skull utan för sin mans.

– Jag sade till Gösta att jag skulle vara hans extra minne, för när man går igenom så här hemska saker kan inte kroppen härbärgera alla minnen eller intryck. Kirurgen som skulle operera honom sade ju att han skulle vara beredd på att inte komma ihåg så mycket. Det var lite chockartat för oss, att man skulle få en blackout som varade i flera veckor.

"Få se om hundarna är snälla ikväll..." är komprimerade dagboksanteckningar från den 7 november 2011 till den 9 mars 2012. Gösta Ekman, som givit upp pensionärstillvaron för att på Johan Rabaeus begäran ta över regin av "Den girige" på Dramaten, hade fått våldsamma magsmärtor som visade sig bero på cancer i gallgångarna. Han lades in på Huddinge sjukhus för en komplicerad leveroperation och behandling.

Empatisk personal

Den som haft en cancersjuk anhörig känner igen sig. Lyckan är ett fullbordat toalettbesök. Hennes bok är en berättelse om hängiven och empatisk sjukvårdspersonal som ger allt trots underbemanning och låga löner. Det gör även Marie-Louise Ekman. När det inte finns någon sköterska till nattvaket flyttar hon in själv.

Gösta Ekmans nedsatta leverfunktion, men kanske också hans psyke, gör att han tål morfinet dåligt. Han får mardrömslika hallucinationer, ser hotfulla hundar och skrämmande figurer alla tider på dygnet, men i synnerhet på natten.

Boken är om man så vill, en skildring av ett veritabelt sjukdomshelvete men ännu mer en drabbande berättelse om kärlek och närhet.

– En kärleksroman, säger Marie-Louise Ekman.

Dagböckerna hade legat orörda sedan sommaren 2012. När hon plockade fram dem i julas blev hon glad.

– Jag fick ett slags kraft av att läsa om kärleken mellan oss två, jag fick en närhet till Gösta. Den smög sig in och tog över efter sorgen, sedan dess har jag läst bitar av det här varje dag, som ett slags självmedicinering.

Papphammar

I dagboken hade hon skrivit "Gösta", men här blir han "G". Marie-Louise Ekman var tvungen att skapa distans för att kunna skriva den nu utgivna boken. Men G är inte bara hennes man utan också läsarens Gösta Ekman och alla de roller som han gjort. Jagad av hallucinationerna klättar han en ödesdiger och ensam natt ur sängen, skadar ett revben och punkterar ena lungan. Absolut inget är komiskt i detta. Ändå ser man en gravallvarlig Papphammar och hör en välbekant lite sorgsen röst bakom de fårordiga replikerna:

"Jaha, sa G i sängen med alla kablarna."

Marie-Louise Ekman blir glad över att fler kan se och höra Gösta Ekman i hennes text.

– Man har sett ett antal filmer, man vet hur han rör sig, det ger så mycket näring i luften. Det tycker jag är vackert, jag har ju gjort det här för att han ska få finnas med, jag vill ha ett projekt med honom.

I full kraft

De fick ytterligare fem år tillsammans, merparten i full kraft, vilket framstår som mirakulöst med tanke på hur sjuk han varit. Däremot fanns han inte längre i livet när hon förra sommaren hade vernissage på sin stora retrospektiva utställning på Moderna Museet i Stockholm. Egentligen skulle hon ha gjort den till sommaren 2019, men Gösta Ekman, som förstod att han inte skulle leva så länge bad henne att försöka få den framflyttad.

– Sedan hann han inte vara med i alla fall, det var väldigt sorgligt.

TT: Kan du måla nu?

– Nej. Nu har jag gjort Göstas gravsten. Jag har med mig Gösta in mitt nya liv och gör saker som är relaterade till honom. Det går inte att fortsätta och säga att "nu målar jag och skriver som om ingenting har hänt". Det går inte.