Sverige & Världen

Här råder det verklig flyktingkris

Sverige & Världen Artikeln publicerades
Syrisk kvinna med barn tigger på gatan – en vanlig syn i Libanons huvudstad Beirut.
Foto:TT
Syrisk kvinna med barn tigger på gatan – en vanlig syn i Libanons huvudstad Beirut.

Den som tycker att Sverige har svårt att hantera flyktingströmmar bör ägna en tanke åt Libanon.

I måndags jämfördes ännu en gång EU:s och Sveriges flyktingmottagande med Libanons. "I EU handlar diskussionerna främst om hur man ska minska antalet som söker sig hit trots att man inte är i närheten av att ta emot så många som Turkiet, Libanon eller Jordanien", sa en riksdagsledamot i debatten om tillfälligt begränsade möjligheter att få uppehållstillstånd i Sverige.

Och på ett sätt är det utmärkt att saken kommer upp. Svenskt flyktingmottagande, och de påfrestningar det har medfört för myndigheter och kommuner, bör ses i ett vidare perspektiv. Trots att antalet asylsökande slog rekord förra året är flyktingströmmen till Sverige marginell i jämförelse med den som har nått Libanon. I detta lilla land fanns i mars drygt en miljon registrerade flyktingar, vilket motsvarar 25 procent av befolkningen. Av dem beräknas omkring 400 000 vara barn.

Som besökare från Sverige hade jag vissa svårigheter att förklara för dem jag mötte att det är välmående och välordnade Sverige som har stått inför en "systemkollaps".

Men siffrorna vittnar knappast om mer generositet eller liberala attityder från Libanons sida. Staten tar ett minimalt ekonomiskt och praktiskt ansvar för flyktingarna, som snarare får sätta sitt hopp till FN och biståndsorganisationer. Någon framtid för dem i Libanon finns knappast heller. Den allmänna lärdomen av hanteringen av flyktingarna från Palestina verkar vara att vistelsen i Libanon måste göras så kort som möjligt. Medborgarskap för de syriska flyktingarna är uteslutet.

Om detta kan tyckas grymt, saknar det dock inte logik. Libanons politiska system bygger på en ömtålig maktbalans mellan olika grupperingar, en maktbalans som visserligen nu har urartat i blockering men inte upphört att existera. Ett stort tillskott av nya invånare som i mycket hög utsträckning är sunnimuslimer skulle innebära slutet för detta system.

Libanons ekonomi saknar också förmåga att skapa arbeten i den utsträckning som krävs. Krig och oro i närområdet har påverkat handeln och turismen, helt centrala näringar för Libanon, högst negativt. Antalet fattiga libaneser i Libanon har ökat med 200 000 till följd av flyktingkrisen, enligt Världsbanken. Ytterligare 220 000-320 000 libaneser, främst unga och lågutbildade, beräknas ha blivit arbetslösa.

I ett sådant läge är det ingen långsökt teori att flyktingarna alltmer kommer att upplevas som en börda, alternativt att de tack vare långt lägre löner tar libanesernas jobb.

Men logiken, sådan den är, bidrar till en humanitär situation som är mer desperat än den skulle behöva vara. När barn inte får gå i skolan – vilket en majoritet av de syriska barnen inte får – ökar sannolikheten för barnäktenskap och barnarbete. När vuxna hindras från att arbeta, ökar frustrationen med sociala problem som missbruk och hustrumisshandel till följd.

Och när ambitionen är att flyktingarnas närvaro ska vara så temporär som möjligt, hänvisas familjer till direkt undermåliga spontana tältläger. Det är sant att Libanon har tagit emot fler flyktingar i Sverige, men det bör inte utesluta intresse för vilket slags mottagande de syriska flyktingarna i Libanon har fått.