Sverige o Världen

Dejtade svensk – hotades med halshuggning

Blekinge (BLT) ,
Hedersrelaterade förtryck och brott kan börja med inskränkningar som att flickor inte tillåts vara med på skolidrotten, till hot och våld för att klädstilen är för västerländsk, eller som i Nigars fall att pojkvännen är av fel sort för att han inte är muslim. "Min pappa kommer aldrig att komma över att jag polisanmälde honom. Det handlar om stolthet och heder", säger Nigar som dödshotades av sin pappa.
Foto:

– Det började nog den dagen de fick veta att jag träffade en kille som var svensk och som inte var muslim. Han var av fel sort helt enkelt, säger Nigar, 26, om vad som fick hennes pappa att hota henne till livet.

Artikeln publicerades 26 februari 2017.

Nigar var tre år när hennes föräldrar flyttade från Turkiet med henne och hennes storebror. Hon beskriver sin barndom i Ronneby som odramatisk.

– Jag hade respekt för mina föräldrar och vet att de var stolta över mig. De är inte traditionella muslimer och under min uppväxt var det aldrig uttalat att jag inte fick vara med svenska killar.

För sju år sedan hade Nigar dejtat sin kille Marcus ett tag och paret hade börjat visa sig ute tillsammans. Det var så hennes föräldrar förstod att hon menade allvar med den svenskfödde pojkvännen.

En torsdag ringde hennes pappa och skrek åt henne.

– Min pappa skriker inte i vanliga fall. Men nu skrek han hora till mig flera gånger och att han skulle komma till mig och skära halsen av mig. Jag blev så fruktansvärt rädd att jag satte mig på golvet. Och glömde att lägga på luren.

I bakgrunden hörde Nigar sin mamma gråta och efter en stund ringde mamman upp och sa att allt skulle bli bra bara Nigar slutade träffa Marcus.

– Det var så här jag konfronterades med hedersrelaterat våld. Innan det var det något som bara hände andra, säger Nigar.

När hon hade kommit ur handlingsförlamningen ringde hon sin bästa kompis. Kompisen uppmanade henne att genast ringa polisen med orden "du vet inte hur långt din pappa kan gå". Nigar ringde polisen och hämtades till förhör. Under tiden pep det konstant i mobiltelefonen av meddelanden från mamman och brodern att hon skulle sluta träffa pojkvännen – "annars skulle huvuden rulla".

– Jag var i chock. Men jag polisanmälde min pappa för dödshotet och polisen rubricerade det som hedersrelaterat. Polisen undrade om jag ville försöka få ett besöksförbud utfärdat och hur hemskt det än kändes – jag älskar ju mina föräldrar – så ville jag det. Jag kände mig fruktansvärt rädd och var inte ensam en minut den första tiden, på inrådan från polisen, säger Nigar.

Polisen kopierade samtalslistor och meddelanden. Nigar sjukskrev sig från sitt jobb och fick ett överfallslarm som hon använder än i dag. Sms:en fortsatte med hot och falska anklagelser om pojkvännen.

Polisen kallade in Nigars föräldrar på varsitt förhör. Nigar har fått berättat för sig att båda föräldrarna skrev på besöksförbudet utan att ens protestera. Sedan dess har hon inte haft någon kontakt med sin familj och levt under stor psykisk stress.

– Jag valde tidpunkter för olika saker efter deras rutiner för att slippa riskera att möta dem. Jag blev rädd när jag såg deras bil. Jag stängde ner Facebook och bröt kontakten med gemensamma släktingar och bekanta. Att jag har förlorat min familj... Det är min stora sorg, säger Nigar och ögonen tåras.

Hon säger att pojkvännen Marcus hade kunnat ta den lätta vägen och lämna henne men i stället har han stannat kvar vid hennes sida. I dag är de gifta.

– Min familj har aldrig gett honom chansen. De känner honom inte men det här har bara med religion att göra. Och rasism. Jag har fått höra att min pappa säger att han aldrig kommer att respektera en svensk. Hade det varit min man som sagt så om min pappa så hade alla pratat om rasism. Men nu är det Marcus som blir utsatt för rasism och då märks det inte.

Marcus familj har varit ett stort stöd för Nigar.

– De har tagit emot mig med öppen famn och visat att de alltid finns där. De betyder oerhört mycket för mig. Liksom mina vänner som jag väljer med stor omsorg.

Ronneby är litet och både Nigar och hennes familj bor kvar i staden. Några gånger varje månad möts de på stan, i någon butik, på någon restaurang. Alltid tittar alla bort.

– Senast jag mötte min mamma var för några dagar sedan och det var första gången på alla de här åren som jag var alldeles lugn inombords, säger Nigar som inte vill känna sig som ett offer.

– Jag har inte gått igenom häften av det som många går igenom dagligen i form av hot, våld och inskränkningar. Därför är det svårt för mig att använda uttrycket hedersrelaterat våld. Men det skrämmer mig att det är så vanligt och på många syns det inte utanpå.

Nigar upplever att hedersrelaterat våld inte uppmärksammas lika mycket om det handlar om muslimer från Europa som när det handlar om muslimer från Mellanöstern.

– Jag blev jättebra bemött av det svenska rättsväsendet och fick stor respekt för det. Men jag tror att oftast när det går illa är det för att myndigheterna reagerar för sakta. Det har nog med den svenska mentaliteten att göra. Man vill inte lägga sig i folks liv. Men hellre en gång för mycket... Det är fruktansvärt att det ska behöva gå så långt som i Fadimes och lilla Yaras fall.

Är du rädd i dag?

Nigar blir tyst.

– Nej, men andra i min närhet är oroliga för vad som kan hända. Min pappa kommer aldrig att komma över att jag polisanmälde honom. Det handlar om stolthet och heder. Men jag ångrar ingenting, jag hade polisanmält i dag också. Det här är inte min skam och jag har inte gjort något fel. Mina föräldrar gav mig liv men de har inte rätten att ta det ifrån mig.

Fotnot: Nigar heter egentligen någonting annat.