Johan Israelsson: Allting har ett slut

Bloggen såg dagens ljus i mars 2012, då under namnet ”Lindsdalsbloggen”. Ett par år senare bytte den namn till kort och gott ”Johan Israelsson”.

Skrivandet har under årens lopp skiftat skepnad. Initialt handlade den om Lindsdals IF och lokalfotbollen i Kalmar. Den har också överlevt ett år Down Under, närmare bestämt i Melbourne och alla dess upptåg jag deltog i. De senaste två åren har den behandlat Smålands Stolthet - Kalmar FF – främst ur ett taktiskt analysperspektiv på en relativt nördig nivå.

(”Fan vad tråkig din blogg har blivit med den där taktikgrejen, du var bättre förr”. // Frisör-Frida P)

Jag gillar att skriva, har alltid gjort. Denna blogg har gett utlopp för just den biten och det tackar jag Barometern med chef-Hansson i spetsen för.

Här kommer några nedslag under bloggens sexåriga historia. Nedslag gällande blogginlägg som satte sina spår, alternativt bidragit till kluckande skratt.

Ett av de första blogginläggen. En skön tillbakablick från ett oerhört stökigt träningsläger i Barcelona med Liffen.

Här följer en bråkdel av det som hände: ett par spelare kommer direkt från strippklubben till morgonträningen. Inte direkt nyktra. Några spelare blir rånade när de försöker hjälpa en tjej i nöd. En spelare blir hatad av ett helt hotell (som satt på sina hotellbalkonger och kollade vår match mot ett spanskt gäng) när han bränner några frilägen. En spelare sover nere i foajén för att han tror att hans rumskompis har tagit med en italienska upp på rummet. En kille blir fastbunden på en scen och avklädd (helt naken) av en strippa. En spelare som aldrig rökt en cigarett tidigare börjar röka under lägret. Han rökte ett paket om dagen (slutade dock när han kom hem).

Här har jag tagit ut en drömelva med sköna lirare från svunna tider. Många legendarer.

Tränare: Mikael Arvidsson

Målvakt: Johan ”Tintin” Andersson

Backlinje: Magnus ”Kalle” Kaliff, Pelle Brurvall, Fredde ”kryckan” Andersson, Johan ”93:an” Göransson.

Mittfält: Robin "Sjöstedt" Sjöö, Magnus ”Ballan” Berglund, Thomas ”Tomba” Persson, Robert Bjurling.

Anfallare: Sonny Stålbalk, Daniel ” Dalle” Nilsson

Johan ”Tintin” Andersson - Han är given som keeper i detta lag. Han hade allt en målvakt skulle ha. Han var gapig, arg och väldigt lättretad. Han kastade bollar i huvudet på juniorer. Han sköt sönder fönsterrutor på hus som låg nära idrottsplatsen och han slog ner motståndare i eget straffområde i slutminuterna (när han hade bollen under kontroll) i sexpoängsmatcher. Oväntat nog så var han en grym straffskytt som aldrig missade en straff i LIF-tröjan på väldigt många försök.

Jag iklädde målvakten Daniel Aspegren offerkoftan då hans övergång till Liffen sprack. Jag begravde mig i en skyttegrav och dundrade iväg nedanstående blogginlägg. Något som fick Goifens dåvarande tränare - Magnus Olander - att begrava sig i motsatt skyttegrav. Ingen skarp ammunition avlossades, dock blev det en verbal fajt som pågick i Barometern och Ölandsbladet under flera dagar. Jag minns fortfarande den klassiska rubriken i Ölandsbladet ”Han pissar på mitt uppdrag”, // from Olander to Israelsson with(out) love.

Daniel Aspegren är 18 år gammal och har tillhört Färjestadens GoIF ett flertal år. Om jag inte är helt fel ute så har han stått, i princip ordinarie, i föreningens A-lag sedan han var 15-16 år. Och detta betyder att han har varit med och rasat i seriesystemet med föreningen. Uttåg ur division tre och nu senast degradering från elitfyran. Som säkert de flesta vet har Färjestaden tappat oändligt många spelare de senaste åren och har haft problem att få in nyförvärv. Varför det är på detta vis har jag ingen aning om. Jag är inte insatt i Färjestadens GoIF och dess verksamhet det minsta. Men en sak är säker. Något är väldigt fel i föreningen. Eller i alla fall i dess seniorverksamhet.

Detta är en klassiker.

Igår var jag och Farquhar på Hemmakväll en sväng. Vid godisståndet stod de båda journalisträvarna, Bogefors och Winberg. Bägge hade förövrigt två välfyllda godispåsar. Efter att jag hade snicksnackat med grabbarna frågade fröken Farquhar mig vem ”han den andra var”. Alltså Bogefors. Innan jag hann svara henne sa hon: ”är det Winbergs son eller?”. Haha, helt sinnesjukt. Nej, Bogefors är inte Winbergs son. Winberg är 38 år och Bogefors är 34 år.

Jag summerar året i Australien och minnen som etsat sig fast. Exempelvis när jag kraschade ”Nanas” bil i garaget…

Lady Volvo är en bil från tidigt 90-tal. Den är pedantskött, den ser ut som ny. Trots att den har ett antal år på nacken vägrar hon att byta ut den; dels är den ett minne från hennes bortgångne livskamrat och dels vill hon inte lära sig köra en ny bil. Häromåret beställde hon exempelvis nya delar från hela världen när den behövde repareras. Delar som kostade multum att beställa. Men kostnaden bekom henne inte. Hon ville behålla Volvon.

Hur som helst. Jag sätter mig i bilen. Det är mörkt i garaget men jag pallar inte att ta av mig solbrillorna. Jag kan inte se vilken automatväxel jag lägger i, men självklart bör det vara R (backen). Det var det inte. Jag hade tydligen lagt i D (framåt) och när jag trycker på gasen flyger jag och Lady Volvo rakt in i garageväggen. Jag trodde att både garaget och bilen skulle ramla ihop. Farmor Farquhar, som alltid brukar komma ut och vinka hejdå när vi åker iväg, kom inte ut. Hon anade oråd och var antagligen för rädd för att se vad den där ”slyngeln” gjort med hennes vackraste ägodel.

Bloggens i särklass mest lästa inlägg med över 120 000 unika läsare. Erik blev derbyhjälte i Stockholm men knockades samtidigt medvetslös. Inlägget snappades upp av bland annat Fotbollskanalen, Dagens Nyheter, Aftonbladet och Expressen och blev förstasidesstoff hos samtliga. Ruggig händelse för alla inblandade.

På FaceTime får mamma hemma i Kalmar tag i mig. Min blick möter en söndergråten mor, en apatisk far och en förstörd syster i vårt föräldrahem.

Mitt i allt hör vi en motståndarklack. Ja en stor del av klacken – inte bara ett fåtal personer – som önskar vår älskade Erik död. ”Låt han dö, låt han dö, låt han dö”. Varför önskar de en ung kille, som bara gör det han älskar, döden? En kille som är en bror, en son, en pojkvän.

Jag vill tro att människan är bättre än så här. Jag vill tro på humanitet. På medmänsklighet. Ett samhälle där vi tar hand om varandra. Där vi älskar. Inte hatar.

Och fotbollen. Den ska vara fin. Den ska vara vacker. Inte mörk. Inte hård. Inte kall.

Antagligen det mest lästa ”taktik-inlägget” när jag gjorde en analys av AIK:s samtliga mål mot Hammarby i ett Stockholmsderby. Inlägget fick stor spridning och dåvarande ass-tränaren i AIK – Nebosja Novakovic - mejlade mig och gjorde tummen upp - då jag bland annat lyfte fram hans ansvarsområde; fasta situationer.

Ass-tränaren Novakovic är ansvarig för AIK:s fasta situationer. Varje gång AIK har en fast situation, defensiv som offensiv, är han uppe och skriker och gestikulerar. Han styr denna verksamhet med järnhand. Och han gör det med bravur.

0-1-målet är frukten av en variant. En mycket fin sådan. Det är med ljuvhet jag som tränare bevittnar detaljer som dessa. Varianten går precis som planerat; Ishizakis leverans når exakt den yta som eftersöks, ytan som en fri Hauksson kan gå upp i. Han får gå upp helt ostört. Varför?

Jo, för att Hammarby zonspelar med samtliga spelare i eget straffområde. De har alltså ingen markering, utan uppgiften är att ansvara för sin zon och vinna eventuell boll som kommer i den ytan.

Men det är inte alltid så lätt. Framför allt inte när motståndarna vet detta och screenar bort två av de viktigaste centrala zonspelarna; Haglund och Saetra plockas bort av Johansson och Hooiveld.

Det har blivit en hel del texter genom årens lopp, vissa mer läsvärda än andra. Och en del mer (o)genomtänkta än andra. Men jag kan i ärlighetens namn säga att jag inte ångrar något. Just där och då kändes det rätt. Sedan skulle jag säkerligen kunnat formulera saker och ting bättre i flera fall.

Jag har droppat mängder av namn genom åren. Det är möjligt att jag klivit någon på tårna - vilket inte varit min mening - och det har allt som oftast varit med glimten i ögat.

De sista åren som ”taktik-bloggare” för Kalmar FF och dess spel- och arbetssätt har varit givande och lärorika för mitt fotbollsyrke. Jag har tvingats vrida och vända på saker och ting vilket bidragit till reflektion och lärande.

Sedan vet jag att det inte alltid har varit glada miner från Kalmar FF:s håll genom mitt ”tyckande och tänkande” om dess arbetssätt på fotbollsplanen. Men det är sådant man får leva med.

Take care of all your memories for you cannot relive them.